Vissa dagar har jag en tendens att bli… ja, i brist på ett bättre ord; ’nostalgisk’. Vet inte riktigt varför det kommer smygande, eller när, det bara blir så ibland. Idag är en sådan dag. En dag då tankarna har gått tillbaka till svunna tider. Eller kanske mer en specifik tid som nått sitt slut. Eller slut och slut. Det är väl som Robert Jordan så förtjänstfullt skriver i sitt fantastiska epos Wheel of Time:

Tidens Hjul vrider sig. Åldrar kommer och går och de efterlämnar minnen som blir legender. Legenderna bleknar och blir myter, och till och med myten är sedan länge glömd när den ålder som var dess upphov kommer åter.

Nu har ju inte den här ”tiden” blivit glömd, helt uppenbarligen, då jag kunde frodas i tankar om den idag. Men att det är en ”ålder” som kommit och gått och som efterlämnat minnen är det inget snack om. Den har väl ännu inte blivit till legender och myter, men det var/är en väldigt speciell tid i mitt liv som jag för alltid kommer hålla nära mitt hjärta. Vilken tid det är? Nja, det tänker jag inte riktigt berätta om här i detalj utan det behåller jag för mig själv. Tänker heller inte berätta om det är något från i närtid eller om det är något från ett tag tillbaka i tiden. Jag kommer däremot att antyda en hel del genom att skriva hur jag känner för tiden i fråga.

Jag skall rakt ut säga att jag saknar den väldigt mycket. Helt ärligt. Saknar. Inte så att jag inte har kommit över den, för det har jag. Inte heller så att jag skulle vilja ha tillbaka den precis som den var. För det vill jag inte. Inte exakt så som den var eller så som den blev. Jag hade nog i mångt och mycket önskat både ett annat händelseförlopp och ett annat utfall. Så här med facit i hand. Men det är inte därför som jag tänker tillbaka på tiden med sådan värme. Nä, när jag tänker tillbaka så fokuseras mycket, av naturliga själ, på det som var kul. Då jag hade roligt och njöt. Men även på saker som hade kunnat bli annorlunda. Saker som jag hade kunnat göra annorlunda. Nu är ju inte verkligheten alltid så enkel och man är allt som oftast, minst, två om saker och ting. Så även i detta fallet. Jag saknar specifikt personen ifråga från denna tiden. Det är en person som även om vi inte har supermycket kontakt just precis i dagsläget så ligger hon mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat. Jag saknar även en av de saker som skede under den här tiden. Som skede tillsammans med henne. Har kommit på mig själv, lite förvånande faktiskt, att på sistone sakna det väldigt mycket. Det är en sak som inte hänt så där jätteofta men jag har ändå väldigt trevliga minnen från när den inträffat. Jag är långt ifrån något proffs på området det rör men hon som var med är både duktig, kunnig och har det som ett av sina absoluta intressen. Bara att få göra den här specifika aktiviteten tillsammans med henne var helt fantastiskt. Man kunde tydligt se hur hon levde upp, fick en iver i blicken och njöt till fullo under aktiviteten. Jag försökte hänga på, gjorde så gott min något begränsade kunskap tillät och njöt faktiskt under varje ögonblick trots att det förekom kommentarer om att så inte skulle vara fallet. Jag tror inte jag skämde ut mig. Definitivt inte. Men briljerade kanske inte heller. Men om det såg bra ut från hennes håll så skulle hon ha sett utsikten från mitt håll. Hon var helt underbar och det enda jag kan komma på för att beskriva det hela är att citera Adam Sandlers rollfigur i filmen Spanglish: ”They should name a gender after you. Looking at you doesn’t do it. Staring is the only thing that makes sense. Trying not to blink to not miss anything. On top of that, you are you. I mean you are just drop dead crazy gorgeous. So much so that I actually considering looking at you before we finish up here”. Precis så underbar var hon. Så underbar att jag faktiskt helt ärligt funderar på att försöka titta på henne igen innan jag avslutar detta blogginlägg. Det är det som jag saknar. Det är det som jag har tänkt på idag. Kalla det nostalgisk, kalla det på spaning efter den tid som flytt, kalla det vad du vill. Jag väljer att kalla det två saker; minnen och saknad. Minnen, goda sådana, för att det är tillfällen som jag har njutit i fulla drag av och som jag har endast positiva attribut till. Saknad för att jag både saknar aktiviteten och hon som jag gjorde den med. Så är det med den saken. Nu knyter vi ihop denna säck med en helt fenomenal och passande låt av W.A.S.P. Japp, ni läste rätt; W.A.S.P. Eller som Siwert uttryckte det; Vi Är Satans Folk. Fantastisk låt, fantastiskt minne, fantastisk person, fantastiskt passande:

Oh god I miss you – tell me can you hear me
Oh god I miss you – I can’t scream and I can’t speak
Tell me how
Will I ever be free from you