Ligger här av någon outgrundlig anledning sömnlös och kan inte sova. Tankarna snurrar om mina allehanda projekt, mina studier, mitt jobb, den stundande jakten samt mitt liv rent allmänt. Då slog det mig. Bara så där. Att årsdagen för en av de tråkigaste dagarna i mitt liv, en händelse jag inte förunnar någon, har kommit och passerat utan att jag ägnat den en endaste tanke. Förrän nu då. Intressant. Om det är för att jag gått från ”A New Beginning” till ”A Time For Action” vet jag inte. Eller om det har att göra med att jag nu lämnat det hela bakom mig, vet jag inte heller. Det ända jag vet är att jag varit så uppslukad av….ja, mitt liv, att dagen gick mig helt förbi. Vad jag pratar om? Pratar och pratar, det jag skriver (duh!) om är årsdagen av händelserna som jag tidigare skrivit om här och här.

Som jag skrev i ett av de tidigare inläggen så blir ju livet lite tomt och vilset när man bryter upp ett långt förhållande men kan nog nu helt ärligt säga att jag handlat helt rätt under den tid som gått. Helt rätt för mitt egna välbefinnande. Att jag inte ägnade dagen en tanke tyder nog mest på att jag inte längre känner mig vilsen eller att tillvaron inte känns tom. Raka motsatsen faktiskt. Jag har, vis av tidigare uppbrott, tagit det lugnt och skyndat långsamt i återuppbyggnaden av mitt liv. Visst, det har funnits, och finns, andra som jag delar vardagen med men på det stora hela så har jag tagit det relativt lugnt. Skyndat långsamt. Inte stressat in i något som skulle slå tillbaka senare. Nä, livet har fått tagit mig dit det velat samtidigt som jag varit aktiv i att bestämma innehållet om än kanske inte riktningen. Nu känns det dock som att både innehållet och riktningen finns där. Har fallit på plats. Samtidigt har jag nu själv blivit mogen uppgiften att förverkliga det hela. Innehållet och riktningen. Det slog mig alldeles precis nu. Behövde nå den här punkten och få den här insikten. Tydligen. Kanske är därför jag ligger sömnlös? Så mycket som skall planeras och utföras nu. Frågan är bara hur tiden skall räcka till? Men det löser sig nog tänker jag. Det brukar göra det. Vad bra det här kändes! Inte minnet då. Nä, men ni förstår vad jag menar. Har väntat på detta stadiet utan att veta om det inser jag nu. Så bra att det nu kom på besök.

Några ord får jag väl allt nämna om årsdagen i fråga, hur vemodig den nu än gör mig då jag tänker på den. Hela händelsen uppspelar sig med enkelhet som en film i mitt inre då jag nu riktar mitt sinne mot det som hände. Minns varje detalj. Varje ord. Med enkelhet. Så kommer det alltid att förbli. Men händelsen gör mig inte ledsen på samma sätt längre. Missförstå mig rätt nu. Jag blir fortfarande ledsen för det som hände men inte riktigt på det sätt jag blivit förut. Nä, det hela har ändrats en aning så det är nog som de säger; tiden läker alla sår men det finns fortfarande ärr kvar. Precis som jag nämnt tidigare vid flertalet tillfällen i denna blogg så vill jag bara allt gott för min före detta. Att hon finner det hon söker både i sig själv och i sitt liv och att hon lyckas med det hon företar sig. Jag har funnit min väg, jag hoppas hon finner sin.

Med det så avslutar vi denna blogg som lite sent om sidor, med aningens tungt hjärta, uppmärksammade 2-årsdagen av en väldigt tråkig, kanske den tråkigaste, händelsen i mitt liv. Svårt med det här med grader i helvetet. Men den har också gjort att jag kommit till insikt. Inget ont som inte har något gott med sig.