Vissa skulle nog vilja påstå att det är en guldsits. 5 vägar att välja mellan när det kommer till sitt kärleksliv. Eller 5 som numera blivit 4. Men ändå, fortfarande 4 möjliga vägar att vandra. En del skulle hävda att man är en lyckans ost som har hela 4 olika att välja mellan. Andra skulle säga att det finns fler vägar än så och tycka att man är trångsynt. Oavsett vilken syn man har på det hela så får det stå för betraktaren själv. Jag har inte för avsikt att göra detta för någon annan än mig själv. Ja, och föremålet för min affektion då såklart. Fast nu till den konsensus som jag ville komma fram till med denna början; ingen av vägarna är något säkert kort! Inte ens en avlägsen skugga till säkert. Nä, till viss del är det nästintill helt obrutna vägar, i andra fall behöver vägen rustas upp efter en del förfall genom åren och i ytterligare något fall så krävs det definitivt minst lite avhjälpande underhåll. Men, men, det som man inte behöver kämpa för uppskattar man ju inte lika mycket. Eller hur man nu brukar säga…
Den första vägen ut från min egna Crossroad leder mot något spännande, mot något känt men samtidigt mot något okänt. Kryptiskt? Jo, ni skulle bara veta. Den här vägen leder mot en gammal bekantskap som letat sig in i mitt liv igen. Det är en person som för en hel del år sedan cirkulerade frekvent i mitt liv men som utifrån våra olika val försvunnit utanför min radar. Precis som jag försvann utanför hennes. Tills nu. Nu har hon dykt upp igen och vi håller hyfsat regelbundet kontakten. Det har alltid funnits en spänning och nerv i vår relation utan att vi faktiskt har tagit den till nästa nivå. Jag tror, och jag understryker att jag tror här, att det faktiskt skulle bli mer än vad det är idag bara någon av oss väljer att ta första steget. Frågan är om det är det jag vill? Det finns definitivt hinder på vägen. Då menar jag inte hon själv. Nä, hon är faktiskt helt underbar både rent utseendemässigt, om man nu får säga så utan att bli ”metoo:ad”, och personlighetsmässigt. Hon är rolig, lättsam, glad och har väldigt lika intressen som mig själv. Hon är förutom det lättsam att umgås med, lättsam att prata med och är samtidigt trygg med sig själv. Hon är vacker som en sensommarnatt och jag blir alltid lite förvånad över hur jag inte riktigt reflekterat över det på det sättet tidigare. Så vilka var hindren då? Jag väljer i det här läget att bortse från dem. Skulle jag välja denna väg så kommer de att lösa sig, tänker jag. Ser de mer som möjligheter än som problem. Möjligheter till någonting nytt, spännande och helt, helt underbart. Tror jag i alla fall. Hon har verkligen återkommit i rätt tid till mitt liv och jag känner mig lyckligt lottat som har henne i min ”närhet” samtidigt som jag känner mig både nervös, exalterad och och inte så lite ambivalent över vad jag skall göra. Skall jag riskera det vi har genom att försöka ta det till nästa steg eller skall jag glädjas åt det vi har och lämna det därhän? Vad vill jag göra? Ingen minns ju en fegis men å andra sidan så skulle jag inte vilja riskera att vi glider isär igen heller. Svårt val som i slutändan måste komma till vad jag själv egentligen vill. Så, vad vill jag? Vill jag den här vägen vandra? Vill jag starta något?
Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love