Har ju skrivit om det tidigare i det här inlägget men då inget riktigt tycks ha blivit bättre på de här veckorna, faktiskt raka motsatsen, så skall jag inte påstå att jag känner mig så där hemskt uppåt i nuläget. Nä, då jag skrev senast så låg min vän på intensiven, något han fått lämna därefter och åka upp på avdelningen där han dessvärre blivit bara sämre igen och han är nu tillbaka på intensiven med 24/7 övervakning. Obra, på gränsen till skitdåligt för att tala klartext. Eller faktum är nog att gränsen är passerad så det nått skitdåligt nu. Jag är positiv och förhoppningsfull att allt skall lösa sig men faktum är att man känner sig ganska så maktlös att göra något åt den situation han befinner sig i och det är, helt ärligt, en rejäl uppförsbacke som han har framför sig innan han tillfrisknar. Vilket han kommer att göra. Det är jag helt säker på. Det måste han. Om inte för mig eller för sig själv så för sin familj och sina barn. Så är det bara. Punkt.
När något sådant här händer så är det ju svårt att inte dra paralleller till sig själv, jämföra den situation och det liv min vän har med mig själv. Hur kommer det sig att han hamnat där han hamnat och inte en själv? Vi är ju ungefär lika gamla och det är ju därför lätt att hamna i en åldersnoja. Börja inse att man inte längre är en av de yngre utan en av de äldre. Vilket jag i grunden inte har något emot. Man är inte äldre än man känner sig, brukar jag så där skämtsamt säga men faktum är att jag tycker så. Till skillnad från min vän så är jag frisk, har inga krämpor och känner mig i relativt god fysisk form. Skulle kunna vara bättre, men det är ingen katastrof. Så vad är det då som gör att man inte känner sig så gammal? Tja, finns de som säger att det beror på att glöden och drivet finns intakt. Att det handlar om hunger och inte ålder. Livshungern. Att man inte är likgiltig och rycker på axlarna utan vill uppleva och förstå nya saker istället. Kanske är det så, även om jag inte till fullo håller med. Jag upplever inte mig själv som så där driven och som ger mig hän och låter mig fångas av nya saker. Inte hela tiden i alla fall. Nä, jag kan vara likgiltig ibland och ta saker med en axelryckning på sin höjd men jag är dock för det mesta nyfiken på livet och på att nå mina mål. Ja, eller mål och mål. Menar att jag ser framemot att slutföra alla mina projekt. Kanske är det där som det skiljer, men jag skulle vilja påstå att det lika väl beror på vilken tur, eller otur, man har på att få vissa sjukdomar eller arvsanlag. Som min vän. Han har verkligen åkt på något som jag verkligen hoppas att man inte råkar ut för. Jag hoppas att det inte är åldersrelaterat och jag hoppas verkligen, verkligen att vår magnifika svenska sjukvård lyckas hjälpa honom att repa på sig. Eller hoppas. Jag vet att det kommer bli bra. Vet!