Situationen just nu för min vän kan inte uttryckas på något annat sätt än att det är kritiskt. Kommande dagar kommer nog att bli avgörande skulle jag tro. Inte för att någon sagt det men för att utifrån det som läkarna sagt och det skick han verkar vara i så står det nog definitivt och väger nu. Hur tråkigt det än låter. Jag hoppas att vågen, eller för den delen gungbrädan, väger över åt rätt håll och saker börjar ljusna. Det behövs verkligen i nuläget…
Händelser av dessa proportioner skapar ju tankar runt sitt eget liv, precis som det jag skrev om gällande åldrande igår, och hur till vida man lever så som man borde eller vill göra. Tankarna har verkligen virvlat under dessa dagar och lika mycket som man tänker på min väns välbefinnande så funderar man ju på vad man själv håller på med. Vad man spenderar sin tid på. Hur långt man har kvar att göra det man vill. Om det man ”vill” verkligen är det man VILL. Kort och gott om man håller på att slösa sin tid på oväsentligheter eller om man verkligen, och då menar jag VERKLIGEN, gör det som man själv vill innerst inne. Gör jag det? Kan inte svara på det i detta nu så där självklart utan får helt enkelt fortsätta fundera på det. Min väns situation har verkligen satt fokus på mitt eget liv, hur konstigt det än låter. Egenkärt? Kanske, men samtidigt så inser man hur skört och kort livet egentligen är och hur mycket som egentligen blir helt oviktigt. Vilket faktiskt är en hel del saker. Samtidigt så kommer man till klarhet i många saker gällande vad och vilka som man håller av och hur man skulle vilja att det var. Vad man behöver ändra på, vad man behöver säga till vissa och vad man skulle önska skulle ske härefter. Jag har helt klart fått en del av bilden klart för mig. Eller den har i alla fall blivit klarare. Andra skall jag fundera på ett varv till innan jag fattar beslut om eller prioriterar. Under tiden jag fortsätter kontemplera över detta så hoppas, tror och önskar jag om en förändring till det bättre för min vän. Det måste vända mot det bättre nu. Vända mot liv….