Det som inte fick hända har, sorgligt nog, hänt. I torsdags så somnade en av mina äldsta, om inte DEN äldsta, vänner in i den stora sömnen. Alldeles på tok för tidigt! Alldeles på tok för ungt! Han borde inte ens ha levt halva livet än och ändå så lämnade han oss. Helt obegripligt! Och orättvist. Jag var på plats på sjukhuset strax efter det att han somnat in och fick både möjlighet att säga farväl där men även se med egna ögon att han faktiskt lämnat oss. Trots det så har jag svårt att smälta det hela. Svårt att ta in att han faktiskt vandrat vidare och inte längre finns ibland oss. Han har mer eller mindre alltid funnits där i hela mitt liv. Vi har upplevt SÅ mycket tillsammans och han utgör en så stor del i många av mina minnen att det ter sig helt surrealistiskt att han inte längre skall finnas på plats för att vi skall kunna göra nya saker. Som sagt, helt obegripligt. Det kommer att ta tid att smälta att han inte längre finns till hands och just nu så har jag långt ifrån lyckats ta till mig förlusten. Inte ens i närheten. Visst, vi umgicks långt ifrån på daglig basis nu för tiden, så som vi gjorde förut, men så blir det när livet tar en i olika riktningar. Men, och det är ett stort MEN, vi visste alltid vars vi hade varandra. Han var en av de där gamla vännerna som man alltid visste fanns till hands om det skulle behövas. Han var en av de där som när man träffades var allt precis som förr. Inget tillgjort eller konstlat utan precis, precis som det alltid varit. Kommer att sakna honom av många anledningar men det är definitivt en av dem. Den lilla skara som man har den relationen med blev helt plötsligt mycket, mycket mindre. Det hade jag inte förväntat mig att behöva uppleva på väldigt, väldigt många år till men tyvärr så blir det inte alltid som man önskar. Jag hoppas att han har det bra där han hamnat och jag sörjer förlusten av en person som aldrig ville något ont. En kusin, en granne och framförallt en kompis och stridskamrat har lämnat mig, oss, sina barn, sina föräldrar, släkten, sin nyblivna sambo och sitt bonusbarn. På grund av det så känns världen helt plötsligt lite tommare. Lite fattigare. Lite gråare. Förlusten är definitivt vår. Jag kommer tänka tillbaka på alla roliga, och för den delen även mindre roliga, saker som vi gjort och upplevt tillsammans och förhoppningsvis så finner jag någon tröst och ro i minnena för som det är just nu så är det bara…ja, obegripligt…
Vila i frid, min vän! :’-(
