Tre månader har idag passerat. Tre månader som å ena sidan känns som en hel evighet men som samtidigt, på något underligt vis, känns som om det vore igår. En underlig känsla det där. Det jag åsyftar är förstås det som jag beskriver i det här inlägget, bortgången av av någon jag växt upp med, en kusin, men framförallt en vän. Känns fortfarande lika surrealistiskt som det gjorde när det hände och kommer fortfarande ofta på mig själv med att undra vad han gör just nu. Ja, tills jag kommer ihåg igen att han inte finns hos oss längre då. Vilket såklart känns lika illa varje gång. Lika trist. Har idag rensat hans mobiltelefon, en av de sista sakerna för att stänga ned hans digitala ”liv”. Så nu återstår det bara att släcka ned hans två e-postkonton så kommer han blott också att vara endast ett minne där. Tråkigt, men ack så nödvändigt. Har under månaderna som gått stängt ned alla hans konton på sociala medier likväl som streaming tjänster så tror att jag avslutat allt han är med på. Tror, för det är inte det lättaste att veta. Men har jag missat någonstans så får han finnas kvar där nu känner jag. Hur än det är med det så hoppas jag att han har det bra där han nu är och att han roar och förgyller tillvaron för de som finns där på sitt alldeles speciella sätt.
