”It always seems impossible until it’s done”

Allt verkar omöjligt tills det är gjort, Nelson Mandelas välkända citat som på något sätt har fastnat hos undertecknad på sistone. Var faktiskt så enkelt som att det kom en reklamlapp i brevlådan i ÖSD som jag råkade läsa innan den hamnade i pappersinsamlingen och meningen lyckades etsa sig fast i min hjärna. Har funderat en hel del på vad det egentligen betyder för just mig och de mål som jag för tillfället försöker uppnå. 2018 års sju mål rullar på som de ska och även om de är jobbiga en del av dem så är det egentligen bara ett av dem som har känslan av att vara ”omöjlig” att uppnå. Det är också det projekt som pågått längst i mitt liv och som också är det som är absolut störst av alla jag företagit mig. Ja, till och med större än 2 års MBA-utbildning, vilket är ett annat av målen. Hur som helst så börjar det vara dags att starta jobbet med just det projektet. Snart. Inte just nu, men snart. Är ingen undanflykt utan måste se till att jag både har tiden och energin att slutföra det hela bara jag börjar. Om det nu är slutprodukten som är målet. Skulle kunna vara resan som också är målet. Men det återstår att se.

Ett av de andra sakerna som citatet skulle kunna appliceras på är ju det här med ”vägvalet” och det som jag beskrivit i Crossroads-inläggen. Där så är känslan att det är”omöjligt” lite mer påtaglig och det är nog anledningen att jag just nu befinner mig i ett litet limbo gällande att ta tag i saker där. Kanske inte bara det, finns en annan anledning som jag både beskrivit lite löst i tidigare inlägg här i bloggen och som jag tänker beskriva mer i senare inlägg, men det är definitivt en bidragande orsak. För att genomföra vandringen, eller vandringarna, så behövs det tas ett krafttag. En tröskel som behöver klivas över. Problemet är bara att tröskeln är ovanligt hög för tillfället. Allt för hög. Är dags att ta sig samman och bara göra det nu. Få ändan ur vagn som det så fint brukar heta. Vilket jag skall, måste bara få lite andra saker undanstökade först. Ahhh, tiden. Ständigt denna tid som inte riktigt vill räcka till.

Är inte livet lite som Scorpions sjunger i deras lite bortglömda pärla The Zoo? Jo, tror nog det. Världen känns verkligen som ett zoo ibland….

We eat the night, we drink the time
Make our dreams come true
And hungry eyes are passing by
On streets we call the zoo