Titeln på detta inlägg refererar inte till de gamla penna och papper spelen som vi brukade spela i tonåren. Eller inte direkt i alla fall, men mer om det senare. Nä, jag syftar faktiskt på något som jag, min kusin och hennes respektive och tillika min gamle vän R kom att diskutera i helgen. Nämligen hur en del av oss ”gamla” vänner faktiskt inte har förändrats speciellt mycket från det att man var tonåring, hur andra förändrats väldigt mycket och till sist hur vissa direkt faller tillbaka i sin gamla roller så fort de umgås med de som de umgicks med i tonåren. Är ett fascinerande ämne faktiskt. Vi konstaterade snabbt att även fast några numera är, och för den delen var, i 40-års åldern så är, eller var, de mer eller mindre precis lika som de alltid varit. Klär sig likadant, beter sig likadant och faktiskt mer eller mindre ÄR likadan rent generellt. Både rätt betryggande att de måste hittat sig själv väldigt tidigt men också lite skrämmande att de faktiskt inte förändrats/utvecklats alls på alla dessa år. Samtidigt som det skapar en massa nostalgiska minnen hos undertecknad så kan jag förundras att de inte velat något annat eller att de fortfarande trampar på i samma fotspår.

Andra däremot har nog förändrats ganska mycket. Inte så mycket att de inte är sig själva längre men de beter sig definitivt annorlunda. Man skulle kunna säga att de vuxit upp, vilket till viss del är sant, men de har också förändrats utifrån sina jobb, sina relationer, sin utbildning och de olika erfarenheter som de erhållit. Missförstå mig rätt här, påstår inte att de som är densamma inte har genomlevt detta utan menar mer att de inte har låtit dem förändrats av det. De som har förändrats har lagt sig till med nya vanor och nytt sätt att vara, oavsett situation de befinner sig i. Det är också på något sätt betryggande, att de växt med uppgiften att bli vuxen. Att de låtit den större välden än lilla Hoting med omnejd påverka dem och att de tagit åt sig av hur saker och ting fungerar därute – på gott och ont. För det finns verkligen de som tagit åt sig av fel saker. I alla fall i mina ögon. Vilket ju inte är så kul. I de fallen så har de ju förändrats till något sämre vilket ju kan vara lite svårt att relatera till då man vill minnas den man lärde känna som ung. I andra fall så kan personer man inte gillade som ung ha utvecklats till något man idag gillar. Verkligen ett dubbeleggat svärd.

Sedan så har vi ju de där som är en person när de lever sitt vanliga normala liv men som när de hamnar i sammanhang med gamla vänner faller tillbaka till de roller som de hade när man växte upp. Speciellt i sammanhang med alkohol inblandat. Varför de gör så är svårt att förstå då de egentligen inte vinner på det alls. Inte det minsta. Dock är det ack så vanligt. Känns verkligen inte nödvändigt och det gör faktiskt, trots nostalgin det kan återskapa, att åtminstone jag kan tänka att de nog egentligen inte utvecklats alls. Att de spelar en roll i sitt vardagliga liv och att när de får chansen att vara i kända sammanhang så kommer deras rätta jag fram, vilket är ett jag som de undantryckt och inte låtit utveckla alls. Om just det är bra eller dåligt beror väl på vilken person de är i grunden men det går ju inte annat än att undra över hur det ligger till med självkänslan hos dessa?

Inget gott som inte har något ont med sig i alla alternativen med andra ord. Så vilken kategori tillhör då jag? Tja, vi var nog alla tre rörande överens om att jag tillhör de som förändrats, som vuxit upp och numera är en lite annan, mognare person. Eller som min vän uttryckte det; ”du är ju allvarligare numera. Håller inte på och flamsar runt med filmer och rollspelande och dylikt. Den tiden är ju förbi, eller? Du är inte tråkigare, inte det jag menar, utan bara mer seriös numera”. Vilket han nog har en poäng i. Tror jag i alla fall. Han har också förändrats. Mognat. Någon som inte behöver låtsas att han är någon annan än den han är. Faktiskt. Varken han eller jag behöver spela några roller. Behovet finns liksom inte. Vi är de vi är, oavsett situation numera. På gott och ont. Vi står för vad vi tycker och känner och vi är båda inte speciellt brydd över att säga hur vi känner inför olika situationer. Vilket är befriande.

Utan att vara allt för egenkär och självsäker så trivs jag faktiskt rätt bra med vem jag är idag. Inte för att jag vantrivdes innan heller men kan tycka att jag utvecklats till det bättre. Fått en mer helhetssyn på saker och ting och inser att allt inte är så svart och vitt som man ibland tror i 20-årsåldern. Vilket är rätt skönt att ha kommit till den insikten och att kunna sätta sig in i andra människors situationer och problem – inte ta på sig problemen utan mer kunna förstå varför de väljer att göra som de gör. Tror jag i alla fall. Ibland har jag verkligen svårt att förstå vissas handlingar men i de fallen så tycker jag numera att det är positivt att vi alla är olika. Att vi handlar och agerar utifrån helt olika verkligheter. Olikheter förgyller världen. Verkligen.

Att jag trivs med vem jag är som person har ju dock inget att göra med att jag skulle tycka att allt är perfekt. Nä, det tycker jag inte. Finns massa saker som jag vill ändra och även uppleva i mitt liv men hur jag är som person, hur JAG verkligen är, är inte en av de saker som jag känner behöver förändras. Vill inte stanna upp i att utvecklas, inte alls, men jag känner att blir det inget annat än detta så kan jag leva med det. Hur storvulet det än låter. Självkänslan är med andra ord relativt god. Jag vet vad jag kan och inte kan, vad jag tycker i olika frågor och hur jag skall bete mig mot mina medmänniskor, i stora drag i alla fall. Visst, allt kan bli bättre, och blir väl förhoppningsvis även det med åren, men tycker nog faktiskt att det är helt OK som det är just nu. Sedan att vissa saker skall genomföras i de olika projekten och att olika vägar skall vandras från min egen korsväg, det är bara saker som förgyller. Saker som förhoppningsvis leder till att jag just utvecklas till det bättre.