Att påstå att jag är, eller för den delen varit, något superfan är nog att stretcha på sanningen lite väl mycket men det går inte att sticka under stolen med att Aretha Franklin hade en suverän sångröst. En helt unik röst som idag tystnat då hon somnat in för sista gången 76 år gammal. Världen verkar alltid lite dystrare varje gång en av de stora lämnar oss och idag är den definitivt lite gråare. Lite mindre rolig. Kan inte erinra mig första gången jag hörde The Queen of Soul men har otaliga minnen av hennes sånger såväl som hennes insatser i diverse filmer, där hennes medverkan i Blues Brothers står ut. Av hennes låtar så är det främst följande, utan inbördes rangordning, som jag gillar; Respect, så klart, I Knew You Were Waiting (For Me) med George Michael, när hon sjöng Nessun Dorma på Grammisgalan 1998, Son of a Preacher Man, som skrevs till henne men som hon först tackade nej till att spela in (vilket då gjordes av Dusty Springfield), Since You’ve Been Gone (Sweet Sweet Baby) och hennes version av Rolling Stones suveräna Jumpin’ Jack Flash. Men den låt som jag nog håller som den främsta av hennes alster dock är utan tvekan nedanstående pärla. Så klar och vacker som en pärla någonsin kan bli. Lyssna och njut!

”Forever and ever, you’ll stay in my heart
And I will love you
Forever and ever we never will part
Oh, how I’ll love you
Together, forever, that’s how it must be
To live without you
Would only mean heartbreak for me”

R.I.P.