Har du någonsin känt dig som en narr? Endera inte blivit tagen på allvar då du betett dig som en jubelidiot eller gjort något som du senare insåg var helt uppåt väggarna? Jo, tänkte väl det. Hav förtröstan då du inte är ensam, min vän. Undertecknad har gjort det fler än en gång. Vilket på alla sätt och vis gör mig till ”narrarnas konung”. Kanske inte så mycket för saker jag gjort, även om det definitivt finns sådant också, utan mer för saker jag sagt som där och då direkt framstod som helt kockobahia eller som så här i efterhand har visat sig vara totalt felaktigt, vilket fått en att framstå som om man varit tappad med mjölkbilen samma morgon. Ingendera roligt. Framför allt inte att erkänna för främst sig själv. Insikt är bra men bästa vore ju att inte försätta sig i dessa situationer överhuvudtaget. Tycker ni inte? Med ålder kommer vishet, sägs det ju, och lyckligtvis så händer det mer sällan nu för tiden att man gör bort sig totalt och framstår som en ofrivillig clown. Men det händer. Är främst i lägen där man insett att man, kanske inte direkt ljugit för sig själv men åtminstone, intalat sig själv att man tycker och känner på ett visst vis fast man innerst inne vet att man tycker annorlunda. Tvärtom liksom. Sedan när man kommer ansikte mot ansikte med sanningen och tvingas inse att det man gjort, sagt, ”känt” och önskat under en lång tid inte är sant, ja då känner man sig allt som oftast som en första klassens narr. I alla fall så gör jag det. Som nu. Har de senaste kvartalet sakta men säkert kommit till insikten (ja, jag vet att jag är trög och att det tar tid) att jag bedragit mig själv, om det nu är möjligt, och insett att jag gjort allt jag kan för att försöka vilseleda mina egna känslor i en riktning som inte riktigt är….ja jag. Det är väl egentligen ingen större skada skedd annat än att det inbegriper förlorad tid och och för den delen lite hjärtesorg. Det ena är det inte mycket att göras åt annat än att beklaga och det andra brukar läka med tiden, hur hårt det än låter. Vad jag skall göra åt det vet jag inte riktigt i dagsläget. Behöver nog försöka ordna till det på något sätt som skapar ett avslut på något vis. På gott eller ont. Har ju lovat mig själv att jag skall agera på sådana här saker och inte vänta. Kommer inget gott av att vänta. Nä, gäller ju att leva här och nu och att agera då man kan. Vilket jag gör. Vilket jag borde gjort för länge sedan ifall jag inte sprungit omkring och undertryckt mina känslor och intalat mig själv vad jag borde tycka och känna. Precis som en dåre. Som en narr. Som narrarnas konung. Eller för att ta det på engelska; King of Fools. Vad det är som jag intalat mig och vad jag egentligen känner och vill göra återkommer jag med i ett framtida Crossroads-inlägg. Men för nu så får det vara nog från den här stollen…

Same…
..same…
..but different…