..what you make it. Always has been, always will be”, Eleanor Roosevelts gamla slitna citat, är något som varit extremt påtagligt för undertecknad det senaste året. Bokstavligt talat. Har under de senaste 365 dagarna, mer eller mindre, tagit citatet på allvar och gjort några både radikala men även små förändringar för att skapa det liv jag själv önskar. Skall inte säga att jag är i mål, långt därifrån. Om man nu någonsin kommer i ”mål”. Men jag har sett till att ändra min tillvaro för att sakta men säkert styra skutan som är mitt liv i den riktning dit jag vill. På i stort alla plan har jag endera förändrat, ratat, nyskapat, upplevt och/eller påbörjat vandringen mot det jag själv vill ska ske i mitt liv. På alla plan utom två i alla fall. Den ena är det som jag döpt till Projekt A, som jag åtminstone hintat om här i bloggen tidigare även ifall jag har kvar att beskriva det hela för er, medan det andra är något som jag kommer komma till i framtida Crossroads-inläggen. Utöver att beskriva dem för er gäller det ju också att genomföra, eller åtminstone försöka genomföra, dem. Men det kommer vara det kommande årets göromål. På gott och ont.

Varför talar jag nu om detta? Jo, idag är nämligen årsdagen av den extremt sorgliga och tråkiga, för att uttrycka det milt, bortgången av min äldste vän och kusin. Ni minns kanske att det som inte fick hända, hände. Förutom att det var något som skakade om mig i grundvalarna i form av att en närstående och relativt jämnårig gick hädan, en person som alltid mer eller mindre funnits i mitt liv, så fick det mig definitivt att omvärdera hur jag levde mitt liv. Omvärdera hur jag fick dagarna att gå. Det var väl mitt sätt att försöka få något gott ur något ont, om nu det går.

När jag idag besökte hans grav för att tända ett par minnesljus så kändes det hela precis lika surrealistiskt som det gjort under hela det gångna året. Helt overkligt. Med tiden kommer det kanske kännas annorlunda. Men inte nu. Inte idag. Idag minns jag tillbaka och sörjer hans bortgång. Idag så minns jag honom så som han var och ler trots det sorgliga i hans öde. Avslutar med dikten som jag skrev på minnesbladet till hans begravning och hoppas han har det bra där han är. Vila i frid min vän.

Inget farväl, inga medvetna ord,
så fort och tyst gick du bort från vår jord.
Här går vi rester ur din svunna värld,
bland tankar och minnen som färgat din färd.
Allt som du älskat oss bilden nu ger.
Du talar och skrattar, vi minns dig och ler.