Vanan trogen så när man äntligen tar ledigt, varvar ner och börjar ta det lugnt så kommer den krypande. Sjukdomen. Kände redan under träningspasset på julafton att det inte stod riktigt hundra till i kroppen och som ett brev på posten till annandagen så kom förkylningen krypande och har inte riktigt velat släppa sedan dess. Får väl glädjas åt att det inte är magsjukan som dök upp objuden utan att det ”bara” var en enveten och energidränerande influensa. Men, men, det är väl just och jämnt inte mycket annat att göra än att ta det som en man, vilket förvisso inte är något styrkebevis när det gäller detta. Ni vet ju hur det är med Mancolds

Oavsett hur tråkigt det än är att ligga hemma i sjuksäng så hinner man ju fundera igenom en massa saker i sin halvdvala och en av dessa saker som jag kom att tänka på var den Monsters of the Millenium-konsert som Dio, Motörhead och Manowar gav i Umeå 1999. En fantastisk spelning som jag är fruktansvärt glad att jag gick och såg. En himla tur att den skedde precis mitt i min studietid då jag bodde i stan och att jag som fattig student båda hade råd och tid att gå och kika på dem i den gamla Sporthallen. Är väl inget superfan av Motörhead direkt men ändå kul att ha sett dem live. Som väntat gjorde de väl inget stort och bestående intryck på mig och skall inte påstå at jag minns speciellt mycket från just deras spelning annat än att Lemmy sa åt alla, upprepade gånger, att ställa sig upp: ”You don’t fucking sit on a rock concert!”.

Den stora anledningen att jag gick dit var för Manowar som på den tiden, precis som nu också egentligen, var en stor favorit. Lyssnar väl inte lika ofta på dem idag som då men har ändå alltid gillat dem. Att de levererade ett J Ä K L A ljud är det inget snack om och i övrigt så de körde på i en gammal god rockstil som dagens Metoo-samhälle nog inte skulle se på med så blida ögon. Tror inte tjejer iförda endast stringtrosor springandes omkring på scenen är lika gångbart idag som för nästan tjugo år sedan. Utöver det så är dessvärre det bestående minnet av deras spelning att Eric Adams röst inte höll måttet. Han hade sjungit sönder den och den klarade verkligen inte de höga tonerna som han i vanliga fall levererar. Tråkigt men sant. Trots den lilla detaljen så var de bra, till och med riktigt bra.

Den som utan konkurrens dock utklassade de två andra akterna var Ronny James Dio. Vilken fantastisk spelning och vilken fantastisk artist! Han var precis så där bra som man ville att han skulle vara och just hans spelning är faktiskt den jag håller som den bästa jag sett live. Någonsin. Helt underbart bra i allt från hans egna sånginsats till låtrepertoaren som han körde. Magiskt! Dessvärre är det ju lite före mobiltelefonfilmandets tid och har inte lyckats hitta någon som spelat in konserten med gammal hederlig videokamera och laddat upp på Internet heller. Hade verkligen velat se den igen! Vad säger man inte om en lineup som Holydiver, Last in Line, Don’t Talk to Strangers, Heaven & Hell, Rock n’ Roll Children, Rainbow in the Dark, plus några gamla Rainbow-godingar? Mästarklass är vad man säger! Kommer väl ihåg hur bra just Last in Line och Rainbow in the Dark var. Det absolut bästa jag sett live från något eller någon någonsin. Helt suveränt! Dio är och förblir en av de absolut bästa och det är minnen som dessa som gör det så mycket tråkigare att han lämnat oss redan. Är verkligen glad att jag fick tillfälle att se honom! Enormt glad!