Såg för ett litet tag sedan om en av de bästa romantiska filmerna som finns med i mitt tycke, som jag skrivit om otaliga gånger i denna blogg, den vackraste skådespelerskan genom tiderna. Helt fascinerande, vilket jag också tidigare omnämnt tror jag, att man kan idealisera någon som hade varit jämngammal med min mormor(!) om någon av dem levt idag. Dessvärre gick båda bort i alldeles för ung ålder, nära nog lika gamla, i sviterna av cancer. Vem jag pratar om? Det vet ni nog vid det här laget skulle jag tro men för er som fortfarande är osäkra så är det givetvis den underbara Audrey Hepburn, en av de absolut starkast lysande stjärnorna på vita duken. Filmen som jag såg var givetvis ingen annan än den underbara Breakfast at Tiffany’s där hennes rollprestation är inget annat än helt fantastisk, fast vad är annat att vänta av den tredje bästa kvinnliga skådespelerskan genom tiderna enligt Amerikanska Filminstitutet. Hon var den första skådespelerskan att vinna både en Oscar, en Golden Globe och en BAFTA för en och samma roll. Hon är även en av endast 15 personer att ha vunnit både en Oscar (film), en Emmy (TV), en Grammy (Music) och en Tony (Teater). Att hon sedan verkar ha varit en helt underbar person som dedikerade stora delar av sitt liv åt UNICEF som en av deras Ambassadörer i de fattigaste delarna av Afrika gör ju henne bara ännu mer underbar. Vid hennes bortgång 1993 så reciterade Gregory Peck, hennes motspelare i Roman Holiday (filmen som hon vann en Oscar, en Golden Globe och en BAFTA för), hennes favoritdikt av författaren Rabindranath Tagore som är titeln på detta inlägg:
I seem to have loved you in numberless forms, numberless times…
In life after life, in age after age, forever.
My spellbound heart has made and remade the necklace of songs,
That you take as a gift, wear round your neck in your many forms,
In life after life, in age after age, forever.
Whenever I hear old chronicles of love, its age-old pain,
Its ancient tale of being apart or together.
As I stare on and on into the past, in the end you emerge,
Clad in the light of a pole-star piercing the darkness of time:
You become an image of what is remembered forever.
You and I have floated here on the stream that brings from the fount.
At the heart of time, love of one for another.
We have played along side millions of lovers, shared in the same
Shy sweetness of meeting, the same distressful tears of farewell-
Old love but in shapes that renew and renew forever.
