Vet att jag upprepade gånger skrivit (bland annat här) i bloggen om det faktum att jag aldrig varit riktigt kär. Inte i ordets rätta bemärkelse i alla fall. Eller kanske inte riktigt aldrig, mer kanske att jag egentligen bara varit ”kär” 3 gånger. Knappt. Förälskad? Ja! Kär? Nej! Eller kanske mer Nja?! Som jag beskrivit så var jag kär en gång under tonåren (om man nu kan kalla tonårskärlek att vara riktigt kär?), gjorde ett fumligt försök där jag fick nobben av målet för min affektion och när hon senare efter en tid hade förflutit kom tillbaka och försökte med undertecknad i sin tur så nobbade jag henne istället. Fortfarande oklart varför, men så blev det. All part of the great mystery, I guess. Hur som helst så i de 2 andra fallen så var jag väl egentligen inte riktigt kär då heller tror jag. Åtminstone inte där och då. Var mer kär i ”omgivningen” jag befann mig i än hon som jag var tillsammans med. Var liksom allt det runtomkring själva förhållandet som jag gillade, eller älskade, mer än själva förhållandet och hon som förhållandet byggde på. Var kanske helt enkelt så, och för den delen kanske fortfarande är, att jag inte riktigt trodde, eller tror, på det här med kärlek? Eller hur är det nu med det?
Lyssnade häromdagen på årets sommarprat i SR P1 av författaren Jonas Hassen Khemiri och måste säga att hans berättande slog an en sträng inom mig som gjorde att jag med enkelhet tog till mig av det han sa och samtidigt kunde identifiera mig själv i så många saker som han både råkat ut för och som han känt. Hur till vida det är ett ålderstecken att jag nu lyssnar på sommarprat och på P1 vet jag inte? Kanske? Men då jag faktiskt inte har lyssnat på något annat prat än detta och ett till (Anders Hansens från i år med) i hela mitt liv så kanske jag kommer undan med det? Eller så gör jag inte det. Kommer undan alltså. Men vad spelar det för roll? Om det är ett ålderstecken? För vad gör väl det? Absolut ingenting skulle jag vilja säga! Spelar ingen roll alls. Har inget emot att bli äldre faktiskt. Men nog om det. Är inte här för att diskutera åldrandet. Nä, åter till Hassen Khemiris tal som han beskrev själv enligt följande:
”en period i livet när jag hölls gisslan av mina rädslor. I fem års tid gjorde rädslorna så att jag inte kunde skriva, inte kunde bli kär och framför allt: inte kunde lita på människor. Sen träffade jag en person som förändrade allt. Och sen dog en vän.”
Denna enkla beskrivning var vad som fick mig att lyssna. Såg nämligen en intervju med honom i TV4:as morgonprogram samma dag som alla sommarpratare presenterades och förundrades redan där och då över det han teasade att pratet skulle handla om. Gjorde faktiskt direkt en notering i kalendern om när hans sommarprat skulle sändas för att säkerställa att jag inte skulle missa det. Varför? Jo, känns lite som att de senaste 5 åren varit precis så, åtminstone sett till att inte vågat bli kär, inte på riktigt. Lyssnade dock inte på hans prat live (om det nu faktiskt inte är förinspelat?), trots noteringen i kalendern, utan det fick bli i efterhand. Har faktiskt lyssnat på det både två och tre gånger nu så här i efterhand. Men det gjorde inget. Lika bra ändå. Eller kunde relatera till det lika bra. Han börjar sitt prat med att säga att han i grund och botten är en feg person som är rädd för det mesta, men kommer sedan via sin berättelse fram till att han egentlige faktiskt är ”fucking modig”. Inte för att han föddes modig, utan för att han föddes feg men sedan kunnat låna mod av människor i sin närhet. Människor som gett honom mod att vara sig själv, mod att satsa på sitt intresse, mod att vara öppen och ärlig samt att det krävs riktigt mod för att våga visa sig sårbar:
”Men mitt mod har aldrig varit mitt. Jag är bara här för att lämna det vidare. Och om du som lyssnar har en dröm som känns ouppnåelig: Ge inte upp. Kriga på. Försök igen. Och igen. Och igen. Och igen och igen. Om det ändå inte funkar, hitta någon som är ännu modigare än du,
säg att du behöver hjälp. Be om en modtransfusion. Låna mod av dina vänner, morbröder, syskon. Låna mod av dina familjemyter och dina favorithistorier. Låna mod av dina idoler och dina fiender.”
Precis som Jonas beskriver hur han förlorade en vän så gjorde ju som ni vet även jag det. Kanske min närmaste vän, även ifall vi kanske inte stod som närmast då det hände. Vi stod varandra nära tidigare i våra liv och han var nog min kanske i särklass äldsta vän. Men det där vet ni redan om ni läst denna blogg. Ni vet att vi inte hördes av lika ofta som tidigare då våra liv tagit olika banor så väl privat som utbildningsmässigt, arbetsmässigt och geografiskt. Men då vi sågs så var allt i regel som vanligt. Det var som regel precis som om ingen tid förflutit sedan vi sist träffats eller sedan vi var barn och lekte. Det är väl definitionen på en nära vän om någon. Precis som Hassen Khemiri berättar att han lärt sig att omprioritera vad som är viktigt i och med vännens bortgång så har jag lärt mig att ta tillvara på tiden bättre. Inte slösa den på att göra saker som jag egentligen inte vill och inte heller vänta på att saker skall ske utav sig själva. Nä, som jag beskrev i kapitel 11 i denna följetong så försöker jag numera följa råden som står på en av tavlorna som jag har uppsatt bredvid spegeln i lägenheten i Hoting, dvs att man inte skall göra saker så komplicerade utan att man skall hålla livet så simpelt som möjligt:
Håll det enkelt. Saknar du någon? Ring! Älskar du någon? Berätta! Brukar numera alltid associera detta med ett videoklipp om och med Keanu Reeves och Sandra Bullock där de båda, helt separat, erkänner för Ellen DeGeneres att båda var förälskade i den andre när de spelade in filmen Speed. Ingen sa dock något till den andre och det blev aldrig något dem emellan på grund av det. Kontentan av allt i videoklippet är att livet är alldeles för kort för att vänta med att berätta för någon att man älskar dem. Vänta inte! Bara säg det! Som jag skriver i kapitel 13, vilket jag lånat från filmen We Bought a Zoo, så är det ju inte mycket som behövs:
”You know, sometimes all you need is twenty seconds of insane courage. Just literally twenty seconds of just embarrassing bravery. And I promise you, something great will come of it.”
Vad är du rädd för? Vad är det värsta som kan hända? Dessa frågor ställde den bortgångne vännen till Hassen Khemiri och jag är böjd att ta åt mig av samma frågor: Vad är jag rädd för? Vad är det värsta som kan hända? Med inspiration, om inte riktigt en kopia, av hans tal så here goes nothing:
Jag heter Magnus Hopstadius och jag har i grund och botten aldrig varit riktigt kär. Jag har ägnat så stor del av mitt liv åt att titta efter vad som finns på andra sidan häcken, om gräset är grönare på den sidan, att jag aldrig hängivit och öppnat mig fullt ut för motparterna i mina förhållanden. Jag har varit rädd att de inte skulle gilla vad de skulle få se men samtidigt också förväntat mig att de skulle kunna läsa mellan raderna och förstå det jag inte visat. Allt medan jag själv letat efter det där som ”varit bättre” och inte velat ta det där steget för att föra förhållandet till nästa steg på evolutionstrappan. Nu är jag över 40 år gammal och är nog lite rädd för att inte bli omtyckt, rädd för att bli lämnad och lite rädd för att aldrig bli så där riktigt kär. Kär i ordets rätta bemärkelse. Men jag känner mig lite mindre orolig nu än vad jag gjort tidigare och jag kommer att försöka beskriva varför, även om inget direkt förändrats. Annat än att jag själv då kanske förändrats. Vuxit. Eller kommit till insikt. Eller båda.
I kapitel 14 i denna serie av blogginlägg så skrev jag om ett möte som jag upplevde som något alldeles extra precis där och då när det inträffade. Ett möte som fick känslorna att svalla, förälskelsen att blomstra och attraktionen att nå oanade höjder. Hur jag sveptes helt med i den andres närvaro och inte ville något annat än att tiden skall frysa, stanna upp, så jag fick tillbringa resten av livet just där och då. Spendera varje tidpunkt, varje dag, varje ögonblick med henne som mötet skedde med och oavsett vad hon sa, gjorde eller ville så önskade jag inget annat än hennes odelade uppmärksamhet. Vilket jag fick för ett tag, sedan så avtog det så sakteligen…
I sitt tacktal när han vann sin Oscar för rollen i Dallas Buyer’s Club så säger Matthew McConaughey att det är 3 saker som han behöver varje dag. Något som även jag kan relatera till, även om det inte nödvändigtvis, eller inte alls faktiskt, är samma saker som Matthew ger som svar på dessa saker:
1) Something to look up to (Något att se upp till)
2) Something to look forward to (Något att se fram emot)
3) Someone to chase, a hero (Någon att sträva mot, en hjälte)
Om jag nu skall applicera detta på mig själv så tror jag vi börjar bakifrån, med nummer 3, någon att sträva mot, en hjälte. Här svara McConaughey, efter ett tags betänketid, att det är honom själv om 10 år som han strävar
efter. Någon som han aldrig kommer att fånga eller uppnå utan det kommer alltid att vara en bättre version av honom själv om 10 år som han strävar mot. För egen del är det inte detta som jag strävar emot, även fast kontentan kanske är och blir densamma. Den jag jagar, eller strävar emot att bli som, är den som jag beskrev i detta inlägg från april 2017. En person som är trevlig, ödmjuk och väldigt snäll men samtidigt auktoritär, saklig och väldigt rak i sin kommunikation. Har ett varmt sätt, vill människors bästa och som samtidigt inte låter sig utnyttjas utan står för sin sak och är tydlig med det. Han är i mångt och mycket precis sådan som jag strävar efter att vara. Bara av att vara i hans närhet så blir jag en bättre person och jag strävar efter att ta efter hans sätt att bjuda på sig själv. Det är en person som jag väldigt ofta återkommer till i mina tankar när jag behöver vägledning för hur jag skall göra i vissa situationer. Hur jag skall ta beslut och hur jag skall agera men även hur jag skall socialisera och kommunicera med andra, både verbalt och fysiskt. Han är en person som får mig att vilja bli bättre. Jag hoppas att jag kan bli detsamma för någon en dag men nöjer mig för tillfället med att bara bli bättre rent allmänt själv genom att följa hans exempel. Det är vad jag strävar efter att bli. Inte helt olikt, men ändå inte helt likt Matthews svar.
Som svar på nummer 1, något att se upp till, så svarar McConaughey att han ser upp till Gud, vilket kanske inte riktigt är vad jag gör – även om jag nödvändigtvis inte direkt är någon ateist. Nä, det här är en svår fråga att svara på, för även om jag inte direkt tror på Gud så vill jag ju tro att det finns någon slags högre makt som har någon typ av inflytande. Jag vill ju gärna tro att det finns något mer än bara ”vi” här och ibland så kan även jag referera till denna högre makt som Gud. Men jag ser för den delen inte direkt upp till det. Nä, jag får nog hellre referera till en person här. Vet att jag här i bloggen skrivit att jag inte haft några direkta idoler i min närhet men att det funnits idoler i filmer, böcker och spel som jag sett upp till. På ett eller annat sätt i alla fall. Men om vi skall hålla det verklighetsförankrat så finns det väl egentligen bara en person, en skådespelare, som alltid funnits närvarande och som jag sett upp till under alla år, nämligen Humphrey Bogart. ”Bogie” har alltid funnits där på ett eller annat sätt och han är väl den enda som jag läst en massa biografier om, gjort en egen hemsida om (som är nedtagen för tillfället) och som alltid funnits på affischer hemmavid, så det får bli vem jag ser upp till. Nr 1 på AFI:s topp-25-lista över manliga skådespelare genom tiderna är med andra ord den som jag ser upp till.
Inget i nummer 1 och 3 har väl egentligen något att göra med vad detta inlägg handlar om; hur till vida jag tror på kärlek eller inte. Men det har ju nummer 2; något att se fram emot. Eller det har det för mig i alla fall. McConaughey svarar att det han ser fram emot är sin familj, sin bortgångne far, sin mor, sin fru och sina tre barn. Det jag ser fram emot är faktiskt hon som jag skriver om i kapitel 14. Har insett, eller kanske vågat erkänna för mig själv, att hon startade något i och med det ögonblick som hon kom in i mitt liv. Något som jag inte kan bortse ifrån. Faktum är att jag varit helt chanslös i mina försök att värja mig mot henne och jag har kommit till insikt att jag aldrig, aldrig, kommer att kunna släppa henne. Vilket är helt underbart! Det är en känsla som är överväldigande och som jag för alltid kommer att bära med mig. Hon är en av de tre vägarna ut ifrån cirkelvägen som jag senast skrev om i kapitel 18 och efter att jag nu har funderat, reflekterat och gjort min självrannsakan så har det lett fram till att det ju faktiskt är hon som är anledningen till att jag de facto tror på det här med kärlek. Man kan vara kär på många vis men hon är den där tjejen som gjort att en hopplöst förlorad själ som undertecknad faktisk ser positivt på kärleken. Faktiskt insett att jag tror på den och faktiskt insett att det är hon jag vill ha. Samtidigt så måste jag inte ha henne. För har redan gått vidare, men missförstå mig rätt här; jag vill ha henne men jag måste inte. Vilket känns befriande. Något jag faktiskt också insett på sistone. För en tid sedan så kommenterade en vän mitt sätt att förbise henne när vi träffades, något som min vän påstod nog förvånade henne jag refererar till med. Något hon, enligt min vän, nog inte hade förväntat sig. Men ärligt talat så tänkte jag nog inte ens på det förrän min vän förde det på tal senare. Vilket indikerar för mig att jag är tillfreds med hur än det går. Så jag ser fram emot henne. Hon som jag skrev om i kapitel 5. Hon som jag verkligen gillar och som jag beundrar. Hon som är min sol, min vind och mitt regn. Vars charm är helt underbar och som har en fantastiskt knasig humor, ett älskvärt skratt och är ganska så perfekt i alla sina fel och brister. Hon ser jag fram emot. Oavsett ifall det blir något eller inte. Det är för hennes skulle jag försöker bli den bästa versionen av mig själv.
Så, jag borde inte skrivit tidigare i detta inlägg att jag inte varit riktigt kär mer än 3 gånger i mitt liv, vilket egentligen bara varit 1 gång enligt min tidigare beskrivning. Min vän har nu i stort varit död i 1 år och 9 månader. Allt är annorlunda och allt är sig likt. Han är borta men världen finns kvar. Har efter hans bortgång reflekterat mycket över om det stämmer det där? Att jag inte tror på kärleken? Nä, det är inte sant. Inte längre. Som jag även skrev i kapitel 14 så kan ju att mista någon i sig aldrig bli till något positivt, definitivt inte(!), men de förändringar det för med sig, och som man tvingas genomgå för att leva vidare, kan medföra något positivt. Det kan även föra med sig en rannsakning av sig själv och det kan i sin tur ge en den där nödvändiga sparken i baken så man vågar göra en förändring av sin nuvarande situation. För egen del så har det inneburit massor. Har gjort en rad saker som jag bara funderat på innan, några som presenterats som olika projekt här i bloggen, andra som jag inte varit lika öppna med men kanske varit desto viktigare. Men det gällande kärleken, att jag faktiskt inte är så hopplös som man kan tro, att jag fått insikt om mina känslor och att jag faktiskt vet vad jag vill med mitt kärleksliv gör att jag faktiskt borde ha formulerat mig annorlunda tidigare här i detta blogginlägg. För vad är jag egentligen rädd för? Vad är det värsta som kan hända? Faktiskt inte så mycket, skulle jag tro, så jag skulle ha skrivit så här istället:
Jag heter Magnus Hopstadius och jag är fucking kär. Men jag är inte kär för att jag har lätt för att bli kär och inte heller för att jag inte vågar erkänna att jag är kär. Nä, jag är kär för att jag har kommit till insikt gällande mina egna känslor och händelser i mitt liv har fått mig att inse att vi lever här och nu och den tid som vi fått är kort och dyrbar. Jag tänker inte vänta som Sandra och Keanu med att berätta för någon att jag älskar dem utan jag kommer lyda rådet från min tavla i Hoting: Keep it simple. Love someone? Say it! Det behövs ju bara 20 sekunders mod! Något underbart kommer av det. Kommer att göra som Hassen Khemiri och våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv, och jag kommer att be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga säga det. De kommer att få hjälpa mig med den andra delen i det som de säger i filmen How Do You Know:
Figure out what you want and learn how to ask for it.
Jag har ju redan figurerat ut vad jag vill, men de kommer alltså att hjälpa mig med och lära mig hur jag skall fråga efter det. Jag kommer låna mod från Humphrey Bogart och från han jag strävar efter att bli som för att verkligen våga säga det jag vill till henne. Jag kommer inte att ge upp och jag kommer att kriga på och försöka igen och igen och igen (och igen) tills det fungerar. För kärleken, precis som drömmar, är värt att kriga för. Eller som huvudpersonen i filmen Crazy, Stupid, Love uttrycker det:
When you find the one, you never give up!
För så är det. Hon är the one. Hon är en av de vackraste, roligaste och underbaraste tjejer jag vet. En person som jag älskar att bara hänga med. Någon som är självständig samtidigt som hon kan vara oerhört sårbar. Det är någon jag kan prata om allt med och vars blå ögon med sin lilla gröna fläck kan skicka en ilning genom min kropp med en enda blick. Jag gillar hur hennes hår luktar på morgonen, hur len hennes hy kan vara och hur berusande det kan vara att ha henne nära. Jag vet inte om det kommer att ordna sig och jag vet inte vad som kommer att hända, men jag lovar att jag kommer aldrig sluta att försöka. För när du hittar den enda, då ger du helt enkelt aldrig upp…
”No time for love it doesn’t matter
She made a difference
I guess she had a way
Of making every night seem bright as day”
Tidigare och kommande kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: ???
Epilogue: ???