Som ni vet vid det här laget så ligger ju Star Wars mig varmt om hjärtat och jag har vid flertalet tillfällen berättat hur jag en sommar som liten osnuten parvel blev helt förtrollad av A New Hope. När jag tänker efter så är det faktiskt underligt att jag inte nötte ut VHS-bandet som filmen var inspelad på. Från och med den sommaren har jag varit hooked på George Lucas rymdepos, på gott och ont, mest gott skulle jag vilja påstå. Oavsett, så det jag tänkte komma till var att jag vid några tillfällen gett mig på att försöka betygsätta och rangordna filmerna, vilket är lättare sagt än gjort för undertecknad. Nu skall ju den så kallade Skywalker-sagan vara avslutad, åtminstone om vi skall tro Disney, och i och med att den sista filmen nu släppts på UHD Blu-Ray så tänkte jag det var dags att kika igenom alla delar som finns i live utförande och se ifall jag tycker lika som innan och/eller ifall jag håller med betygen på Rotten Tomatoes och/eller IMDB.
För att börja någonstans så tänkte jag ta mig an den av fansen så utskällda nya trilogin från Disney, eller Sequel Trilogy. Den här trilogin har verkligen visat sig vara en vattendelare och det är sällan, tror jag, något har debatterats så hätskt och intensivt online som kvaliteten på de filmer som Disney släppt. När nu lite tid förflutit sedan de släppts och jag hunnit få lite distans så kanske jag kan se dem med lite mer nyanserade ögon. Förhoppningsvis i alla fall…
Först ut är Episode VII – The Force Awakens, eller TFA, som jag när jag recenserade den sist, just efter att jag sett den för första gången på bio, förädlade med betyget 4+ av 5 möjliga. Inget dåligt betyg med andra ord. Tycker jag så nu med med lite distans och efter att jag sett den flertalet gånger? Håller den? Well, jag har ju som sagt sett den några gånger mellan då och nu, inte överdrivet många, men några i alla fall. Såg om den för ett par veckor sedan igen och skrev faktiskt det här inlägget direkt efter men valde att inte publicera det. Ville tänka efter lite till innan. Vilket jag nu gjort. Jag kan väl se att TFA både har sina brister och sina fördelar, vilket väl alla filmer har. Vi kan ju alla konstatera att det inte var någon lätt uppgift som J.J. Abrams tog sig an när han gick med på att regissera den här filmen. Att både leva upp till allas förväntan, leverera något nytt och fräscht och samtidigt slå an på alla de där nostalgikänslorna är sannerligen ingen lätt uppgift alls. På det stora hela tycker jag nog att han lyckas bra, trots allt. Han lyckas balansera den där anknytningen till de gamla filmerna samtidigt som han introducerar nya karaktärer för att mixa in med de gamla. Filmen sägs ofta, lite orättvist kan jag faktiskt tycka, vara en kopia på Episode IV – A New Hope. Att J.J. mer eller mindre tog samma historia och förklädde den i en ny skrud. Fast jag vill nog inte riktigt hålla med om det, även om han gjorde en del val som fick filmen att kännas så till viss del.
Jag tycker faktiskt att den första timmen av filmens totala 132 minuter fungerar riktigt, riktigt bra. Vi får veta i öppningstexten att Luke har försvunnit och att i hans frånvaro så har First Order rest sig från Imperiets rester. Leia, som nu är ledaren för Motståndsrörelsen, söker desperat efter sin bror för att han skall hjälpa till att bekämpa det nya hotet. Vi introduceras sedan till en av de nya hjältarna; Poe Dameron samt hans robot BB-8 på den nya planeten Jakku där de hittat en karta till vars Luke befinner sig. Dock blir byn där de hittat kartan attackerad av den nya skurken Kylo Ren och hans Stormtroopers och Poe blir tillfångatagen. Han får dock snart hjälp att fly av en avhoppande Stormtrooper; FN-2187, eller Finn, och under deras flykt från Rens Star Destroyer-skepp så kraschlandar de på Jakku. Finn träffar där den sista av våra nya protagonister; Rey, som räddat BB-8 från en skrothandlare. Finn, Rey och BB-8 flyr från Jakku och First Order i Millennium Falcon, som stått övergiven på planeten. Allt det där fungerar suveränt faktiskt och 40 minuter in i filmen får vi möta den första av våra gamla hjältar när Han Solo hittar sitt gamla skepp och lyckas docka Millennium Falcon till sitt nuvarande skepp. Hos First Order har vi redan introducerats för den fanatiske Generalen Hux och vi får här möta, via hologram, First Orders Supreme Leader Snoke för första gången. Det är här det börjar spåra ut en aning. Inte riktigt, men det börjar här i alla fall i och med den första antydan till att ”det nya vapnet” är färdigt. Allt innan det tycker jag på det stora hela fungerar bra. Enda lilla grejen jag kan tycka är att man skiftade fokuset från Poe, som det började med, till Finn och Rey efter att Poe och Finn kraschat på Jakku. Poe försvinner liksom ut ur historien ett tag, vilket enligt mig är det första misstaget. Han Solo går med på att hjälpa Finn, Rey och BB-8 till Motståndsrörelsen och de besöker Hans gamle vän Maz, där Rey får en upplevelse via Kraften och hon hittar Anakins och sedemera Lukes gamla ljussabel som han tappade under duellen med Darth Vader i Episode V – The Empire Strikes Back. Det är egentligen efter detta, 1 timme och 8 minuter in i filmen, som det spårar ur på riktigt. Kanske inte fullständigt, men det är härifrån som det blir för mycket likt den fjärde delen. Man introducerar Starkiller Base, en slags förväxt Death Star på steroider, Rey blir tillfångatagen av Kylo Ren och våra hjältar beger sig till nämnda Dödsstjärna för att rädda henne och samtidigt förstöra vapnet som redan utplånat planeter. Känns det igen? Jo, tänkte väl det. Poe har återintroducerats och vi har fått möta Leia och C3P-O igen och under anfallet mot Starkiller Base så hittar Rey sitt kall, vem hon är ämnad att bli. Inte dåligt, men inte suveränt. Efter att basen är förstörd så vaknar R2-D2 till liv efter att stått i dvala under hela tiden som Luke varit borta och en karta i hans minne kan synkas samman med den karta som Poe och BB-8 hittade i början på filmen och man hittar platsen där Luke befinner sig. Filmen slutar med att Rey åker dit kartan pekar och på en öde ö i havet hittar hon Luke ståendes och ser bister ut. Hon räcker över hans gamla ljussabel och filmen slutar med att Luke mest bara ser bekymrad ut.
Förutom det konstiga valet gällande Poe, att låta han försvinna efter 25 minuter in i filmen och sedan inte återkomma förrän vid 1 timme och 15 minuter, så finns det en rad andra saker som hade kunnat gjorts bättre. Varför man kände sig tvungen att kasta in Starkiller Base övergår mitt förstånd. I min ringa mening så hade det faktiskt varit bättre om de gjort så att First Order erövrat planet efter planet med ren militär styrka. Det hade också gjort att en ren räddningsoperation gentemot Rey hade varit bättre som avslutning och man hade istället kunnat använda sig av någon avledningsmanöver i form av en attack på det som First Order erövrat medan man fritog Rey. Man hade också sluppit frågetecknet hur en person som aldrig knappt haft med kraften att göra tidigare kan matcha en som tränat både på den ljusa och mörka sidan. Oklart? Jo, men ni förstår ifall ni ser filmen. Det hade helt klart varit bättre ifall man behållit fokuset på Poe och gjort han till huvudpersonen genom hela filmen, eller hela trilogin. Låtit han vara fokuspunkten och introducerat de andra runt hans karaktär, om än i relativt ledande roller med. Precis som man gjorde med Han och Leia fast det var Luke som var huvudpersonen. Det hade nog faktiskt känts fräschare än det som vi fick nu. Sist, men inte minst, så borde man avslutat filmen med att man pusslade ihop kartan till Luke. Man borde ha skippat scenerna när Rey åker till honom och låtit han vara frånvarande i hela denna filmen. Vara endast en myt för att sedan återintroducera honom i nästa film. Mest för att scenen i sig inte tillför något alls egentligen.
John Williams musik har alltid varit en stor del i Star Wars-filmerna och i många fall en lika stor del som någon av skådespelarna. Soundtracket till TFA är väl inte ett av de mer minnesvärda. Helt OK och inget som är direkt dåligt, men samtidigt inget som är i klass med det som finns i Episode IV – VI. Inte ens i närheten. När Episode I – III släpptes så kom ju faktiskt även en hel radda nya minnesvärda alster som kanske till och med till viss del var bättre än de i original trilogin. Kanske. Men så är som sagt inte fallet här. Soundtracket gör sitt jobb, återknyter till de gamla temana bra, men är inget som skapar den där gåshuden som musiken i installationerna före gjort. Visst, Farewell and The Trip är OK, men litet intetsägande. Ingen ny Dual of the Fates direkt.
Så, vad blir då betyget? Ja, nu när jag kanske sett den med lite nyktrare ögon än då jag betygsatte den direkt efter premiären så kan jag se många brister, men samtidigt så tycker jag att den på det stora hela är helt OK. Faktiskt mer än ”bara OK”. Filmen är underhållande, välgjord och med en del oväntade tvister. Den bygger upp något för framtiden samtidigt som den lyckas bra, kanske lite för bra, men att återknyta till det gamla. Att få återse Harrison Ford i rollen som Han Solo är utan tvekan filmens absolut största behållning och jag kan lätt se att för en ny generation SW-fans så gör TFA samma jobb som A New Hope gjorde för undertecknad när det begav sig. En bra film som jag överlag faktiskt gillar, trots sina brister. Inget mästerverk men en bra start på något som lovade väldigt gott inför framtiden.
Betyg: 6,5 av 10
01. Star Wars: Episode VII – The Force Awakens, betyg 6,5