Jag är väl inget stort Alice in Chains fan. Långt, långt därifrån faktiskt. Om du helt slumpmässigt skulle stoppa mig ute på stan och be mig säga en låt som de gjort så skulle jag få fundera rejält innan jag skulle lyckas klämma fram Rooster. Vilket förvisso är en underbar låt som jag lyssnat en hel del på, och som faktiskt figurerat i ett gammalt inlägg här på bloggen, men där så tar nog mitt intresse mer eller mindre slut. Jaja, visst har de gjort annat bra och visst känner jag igen dem om de spelas, kan bara inte räkna upp några låtar med dem bara så där. Men vad gör väl det? De blev häromdagen förärade Founders Award av Museum of Pop Culture och det var en fin tillställning som ni hittar här om ni är intresserade. En av de artister som hyllade dem under kvällen var Lily Cornell, Chris Cornells dotter som han har tillsammans med Susan Silver som är Manager för just AIC (och var det för Soundgarden också för den delen), och hon gjorde en fantastisk version av deras låt som även är titeln till detta inlägg. Vad låten handlar om berättar Susan stilfullt i inledning till hyllningen:
Sometimes there are very dark and challanging times in life and it may seem like things will never get better. But if you stay strong and keep moving forward, and look out at the horizon, you’ll start to see a little point of light way out there and slowly the black give way to blue. Things will start to feel better if you hold on to hope and keep move forward toward that light.
What ”black gives way to blue” means
Alla kan nog mer eller mindre känna igen sig att man vid något tillfälle varit i en sådan situation där allt känns mörkt, men om man bara sakta men säkert tar ett steg framåt i taget så brukar det som sagt var ljusna till slut. Vilket är inspirerande. Lily gör en riktigt fin version av AIC-låten men faktum är, vilket även fick mig att upptäcka låttolkningen, är varken hennes, Susans eller för den delen AIC:s förtjänst. Faktiskt inte. Nä, det är mannen som, även om han finns i bild mest hela tiden, håller sig helt i bakgrunden och snyggt kompar Lily på gitarr. Vem det är? Jo, ingen annan än den gamla Queensrÿche-suveränen Chris DeGarmo. Oerhört kul att se han tillbaka vid gitarren och tillbaka på musikscenen igen. Hoppas verkligen att han får blodad tand och att vi får se mer av honom framöver. Han har varit saknad! Menar, hur kan man inte sakna mannen som gett oss pärlor som Take Hold of the Flame, I Will Remember, Breaking the Silence, I Don’t Believe in Love, Eyes of a Stranger, Best I Can, Silent Lucidity, Anybody Listening m.fl., m.fl. En fantastisk musiker som sagt! Kanske bara jag som är lite överexalterad men må så vara. Lyssna och njut nedan och välkomna Chris tillbaka i rampljuset, även om han mest sitter i skuggan i videon nedan…
”I don’t want to feel no more
It’s easier to keep falling
Imitations are pale
Emptiness all tomorrows
Haunted by your ghost
Lay down, black gives way to blue
Lay down, I’ll remember you
Fading out by design
Consciously avoiding changes
Curtain’s drawn, now it’s done
Silencing all tomorrows
Forcing a goodbye
Lay down, black gives way to blue
Lay down, I’ll remember you”