Tog mig för att se Disneys liveversion av Mulan häromkvällen och måste säga att jag gillade det jag såg. Nu kan det ju bero på min förkärlek för asiatisk film (jaja, jag vet att den är Hollywood-producerad) och att jag gillar den här typen av film som knyter an mot hur Hero, House of Flying Daggers och Crouching Tiger, Hidden Dragon är gjorda. De flesta recensenter verkar dock inte gilla det som de ser och hänvisar till det tecknade ”originalets” överlägsenhet. Nu har jag inte sett Disneys tecknade version, så kan av förklarliga skäl inte uttala mig om dess förträfflighet, men jag förstår faktiskt inte alls kritiken som framförts där man bland annat klagar på att Mulan skulle vara färdigutvecklad som karaktär redan från början. Det känns faktiskt som att man i mångt och mycket efterfrågar det omöjliga hos filmskapare idag. De måste vara nyskapande, de måste förnya gamla koncept och de måste leverera något oväntat. Fast inte riktigt. De måste samtidigt följa gamla mönster, inte vandra för långt från den traditionella berättarstigen och ge publiken den där vanliga utvecklingen hos en karaktär där de går från totalt okunnig, eller åtminstone underlägsen, till att bli en mästare. Jag tycker de går ifrån den stilen på ett förträffligt sätt och lyckas väl med att berätta en förträfflig historia. Inte på något sätt suverän, men tillräckligt bra och underhållande för att hålla mitt intresse uppe. Sedan är det ju alltid kul att se Jet Li, Jason Scott Lee och Donnie Yen i en och samma film, om det inte fanns någon annan anledning.

Betyg: 3 fenixfåglar av 5 möjliga