Jag har flertalet gånger här i bloggen omnämnt att jag sett åttiotalsklassikern Top Gun med Tom Cruise fler gånger än jag nog egentligen vill erkänna. Den utgjorde, tillsammans med Youngblood, Strul, Willow och Armour of the God, en stor del av mitt filmuniversum i slutet av 80-talet. Har väl egentligen aldrig tyckt filmen varit så där superbra men trots det så fanns det alltid något som lockade med den som ung och finnig tonåring. Vad det säger om mig eller filmen vet jag inte, men jag vet att den är så där töntigt cool som endast en 80-talsklassiker kan vara. Nu, en sisådär 30+ år senare så har då slutligen en efterlängtad(?) uppföljare äntligen kommit och under kvällen så har jag avnjutit den på biografen här i Östersund. Vad jag tyckte? Tja, det kan väl sammanfattas i ett ord; suverän! Det kan vara en av de bästa uppföljarna som gjorts, i hård konkurrens med Aliens och The Empire Strikes Back, och det råder inga som helst tvivel om att den är bättre än sin föregångare. Filmen lyckas leva upp till alla högt ställda förväntningar och mer därtill. Den är precis lagom retroflirtande med den första filmen samtidigt som den tillför något nytt och Tompa är helt magiskt bra i rollen som en äldre Pete ”Maverick” Mitchell. Sedan att de tagit in underbara Jennifer Connelly gör ju inte saken sämre samtidigt som det även är kul att få återse Val Kilmer i rollen som ”Iceman”. Det här är med lätthet den bästa filmen jag sett på väldigt, väldigt länge och jag kan inte nog rekommendera att ni ger den en chans.

You can be my wingman anytime