Gårdagen gick i sorgens och avskedets tecken. Begravningsakten för min gamle vän (vilket jag skrivit om tidigare) som sorgligt nog lämnat oss efter blott 48 år ägde rum i Tåsjö Kyrka. En annan vän och tillika präst förrättade akten, vilket han gjorde med bravur, och hela tillställningen var väldigt fin med solosång, körsång och ett vackert griftetal. Vi kan nog alla enas om att 48 år är på tok för tidigt för att ryckas bort från detta jordeliv och att man känner sig lite maktlös i att det inte finns något som man kunnat gjort för att förhindra det. Men så är ju dessvärre livet. Inte alltid rättvist och logiskt. Oerhört tråkigt, givetvis, men mitt i all bedrövlighet så gläds jag åt det fina farväl som han fick igår och jag avslutar inlägget med Svenne Rubins ord som användes i inledningstalet till begravningen samt en av sångerna som sjöngs solo med backup av kören:
”Det blir som det blir
När det är som det är
Det går som det går
Tills det inte går nå’ mer
Det styr dit det styr
Och det bär dit det bär
Det blir som det blir
När det är som det är”