När jag i februari i år skrev att jag kommit till insikt att jag fått lov att äta upp ett av mina påståenden, att jag insett att jag intalat mig själv felaktiga saker, eller rättare sagt försökt ignorera det jag känner, så menade jag det precis just där och då. Jag inspirerades av Churchill såväl som Petter Stordalen och bestämde mig för att leva upp till det här med att följa mitt hjärta. När jag senare samma månad konstaterade att det behövs tre saker för att göra en dröm till verklighet så kändes det som helt rätt väg att vandra för en ingenjör som mig; logiskt, faktabaserat och framförallt enligt en förutbestämd riktlinje att följa. Klockrent! I samma inlägg så konstaterade jag att ett citat från den ytterst mediokra filmen Phantom Thread passade väl in där jag nog länge levt som om mina dagar varit obegränsade i antal och där jag kunnat ignorera de misstag jag gjort, och fortfarande gör, men att det nu är något som gnager inom mig och att det finns saker som jag obevekligen nu måste genomföra. Så kändes det där och då i alla fall. Sedan så tog jag mig en rejäl funderare, som det så vackert heter. Tog mig tid att tänka igenom hur jag kände och speciellt hur jag kände efter ett specifikt möte, som jag beskrev i detta inlägg från mars. Där och då hade jag kommit till insikt att jag både ville göra verklighet av min dröm men att jag paradoxalt nog även var helt tillfreds med att inte jaga den alls. Något som jag tog fasta på. Att inte jaga drömmen vill säga.
Sagt och gjort så har det nu varit så sedan dess. Jag har lagt mitt fokus annorstädes. Något jag är väldigt glad över att jag gjort. Tills för ett par dagar sedan. Då kom allt med en känslomässig krasch tillbaka till mig. Det här var ju inte alls vad jag ville! Att släppa drömmen alltså. Är glad över allt det andra jag gjort men samtidigt blev jag INTE glad över att jag låtit drömmen glida undan. Glida in i glömska. Nä, det blev ett bryskt uppvaknande för undertecknad att inse att det jag egentligen innerst inne ville raka motsatsen mot mitt handlande. Att jag på riktigt ville att drömmen skulle bli verklighet. Att den skulle slå in. Där är jag nu. Just precis där. Har fått en oväntat klarhet i vad jag vill. Kanske inte i hur jag vill att det skall bli, det får bli nästa sak att lösa, men definitivt i vad jag vill göra. Vad jag måste göra. Följa mitt hjärta och leva och låta leva. Take a chance. Det har nu alltså blivit dags att ta mitt svammel här ifrån denna bloggserie och omvandla till handling. För hur var det nu man skulle göra för att förverkliga drömmar?
A DREAM written down with a date becomes a goal.
A GOAL broken down into steps becomes a plan.
A PLAN backed by action becomes reality.
Simpelt, eller hur? Eller kanske inte. Hur som helst så är det så det skall göras för undertecknad:
– Drömmen är solklar, har det nu visat sig. Behövde bara lyssna till mitt hjärta. Att den finns nedskriven är om inte annat denna blogg ett tydligt bevis på.
– Datumet är inte specificerat som sådant men tiden är definitivt nu för att inleda det hela. För att vara helt ärlig och för att det inte enbart beror på mig själv så skall jag inte sätta en tidsram som är omöjlig att uppnå. Nä, men det datum jag tänker sätta som mål för att genomföra det som behöver göras är sista augusti i år. Det ger mig lite över en och en halv månad att få till det hela. Det skall vara mer än tillräckligt. Mer än. Mycket mer.
– Vad gäller planen så innebär den i första och för tillfället enda steget att få till ett möte. Är genomförandet av det mötet som tidsgränsen ovan är satt för. Mer nedbrutet än så kommer inte den planen att bli. Däremot så har jag ju brutit ned stegen för att uppnå målet i det jag har beskrivit i inläggen Crossroads 9 och Crossroads 10. Ni ser, allt hänger ihop gällande det jag skrivit. Finurligt va? 🙂
– Det sista steget är ju att göra verklighet av ovan. Det vill säga se till så att mötet blir av. Skapa action av alla goda tankar och fina teorier. Våga vandra den utstakade vägen. Det är det som står på agendan nu. Make it happen!
Tänkte faktiskt här citera en tavla som jag har uppsatt bredvid spegeln här hemma för att både inspirera och för att påminna om att man inte skall göra saker så komplicerade utan att man skall hålla livet så simpelt som möjligt:
Utifrån ovan så kommer jag osökt att tänka på ett citat från Dock Ock i Spider-Man 2 där han säger; Love should never be a secret. If you keep something as complicated as love stored up inside its gonna make you sick. Så därför kommer jag att hålla det enkelt. Älskar du någon? Berätta. Enkelt. Passar mig som handen i handsken då jag är en enkel man. Hur ovan går återkommer jag med i nästa inlägg… jag har ju redan NEJ så varför inte ta risken av att få ett JA?
”Mama told me when I was young
”Come sit beside me, my only son
And listen closely to what I say
And if you do this it’ll help you some sunny day”
”Oh, take your time, don’t live too fast
Troubles will come and they will pass
You’ll find a woman and you’ll find love
And don’t forget, son, there is someone up above”
”And be a simple kind of man
Oh, be something you love and understand
Baby be a simple kind of man
Oh, won’t you do this for me, son, if you can”
Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Epilogue: ???