Skrev ju för några inlägg sedan om att jag följer Olof Röhlander och där pratade han ju om att lita på hjärtat vid vägval, vilket ju var ytterst passande vid det tillfället då jag tidigare hade skrivit en drös inlägg om vägval och precis avgett mitt nyårslöfte. I förra veckans brevutskick så pratade han om det här med att vara tacksam och njuta av livet, något jag verkligen försöker göra numera trots ett mer än hektiskt schema där tiden inte riktigt, riktigt räcker till, och att inte ”ta dagen som den kommer” utan att tvärtom ta reda på vad som är viktigt i ens liv. När man väl identifierat det så gäller det att likt en bildhuggare mejsla fram sin dag utifrån dessa värden. Sensmoralen i hans brev blev därför:
Sluta hoppas på en bra dag, ta istället reda på vad den innehåller och börja skapa den.
Det är något som jag verkligen gör nu för tiden, till skillnad mot tidigare. Budskapet ovan såg inte till att jag började agera så, det hade jag redan börjat med, men det gav en slags bekräftelse att jag är på rätt väg. Vilket känns skönt. Jag har tidigare varit den främste ”planerande icke planeraren” som finns. Har gärna halvplanerat men samtidigt lämnat dagen öppen i hopp om att något annat, roligare, skulle dyka upp. En approach som jag nu övergett. Nu försöker jag se till att de flesta dagar blir till det jag vill. Att jag gör det jag vill och med dem jag vill. Jäkligt mycket roligare och mer befriande måste jag säga. Verkligen! Det trodde jag inte för något år sedan kan jag säga…
Den här veckan så skrev han om hur skört livet kan vara och att man skall komma ihåg att sin tid är nu. Det är ju något som jag verkligen tänkt på sedan min kusins bortgång och något som jag verkligen fokuserat på den sista tiden. Att det är nu jag har chansen att göra allt det där som jag drömt om och att jag inte skall låta hjärnspöken och gamla tankemönster hindra mig. Precis så försöker jag leva mitt liv nu, vilket jag försökt beskriva här i bloggen. Lite Carpe Diem för att använda ett gammalt utslitet och klyschigt ordspråk, dock inte mindre sant för det. Min huvudprioritering är numera på det JAG VILL och med DE jag vill umgås med. Försöker inte längre att vara alla till lags. Tiden räcker helt enkelt inte till för det längre. Nä, det här är mitt liv mina vänner och jag har nu slutat trippa på tå och försöka vara någon annan som jag inte är….