Vissa skulle nog kalla det tur. Att vara lyckligt lottad. Att ha fru fortuna på sin sida. Att ha fem, jag menar 5!, olika möjligheter till kärlek. Det måste ju vara få förunnat, eller? Javisst är det väl så, under förutsättning att det vore säkra kort. En given homerun. En ”slam dunk”, som det brukar kallas på basketspråk. Men så är det ju inte. Är ju inga säkra kort alls. Inte ett enda av dem. Inte en enda av vägarna skulle med säkerhet leda mot något. Nä, oavsett vägval så är det högst oklart på vad utfallet skulle bli. Högst. Oklart.
Det här inlägget var tänkt att bli den sista i denna serie men undertecknad är inte sämre än att han kan ändra sig, bara sådär. Bara för att jag känner för det. Bara för att det är min blogg och här gör jag ju precis som jag vill. Capice? Så, nästa inlägg får kanske bli det sista, vem vet…
Så vilken väg ämnar du då nu vandra? Låt oss lite snabbt göra en recap på vad syftet med hela denna bloggserie var; att, som jag skrev i prologen till denna serie, det känns som att jag kommit till ett vägkors i mitt liv där jag har ett beslut att ta gällande mitt så kallade kärleksliv. Att jag varit fånge på tok för länge på detta ställe och det har blivit dags att slå sig fri och bestämma väg. Det var syftet, men vilka var då vägarna? Well, här kommer en snabbgenomgång; väg 1 är ”hon den gamla bekanta som kontakten återknutits med”, väg 2 är ”hon den där farliga och lite förbjudna”, väg 3 är ”hon som är min drömkvinna”, väg 4 är ”hon som är en främling” och sist, men inte minst, väg 5 är ”hon jag vill försöka på nytt med”. Så, där var snabbreprisen, kanske mer för mig min egen del än för ni som läser. Behövde nog samla mig kring hur det ser ut. Vägvalen. Så, det är väl bara att köra på dem alla och se vilken som bär frukt, kanske ni säger, och visst skulle jag kunna göra det. Men, i min värld så tycker jag att det gamla ordspråket ”den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket” är beskrivande och något som jag brukar försöka leva efter. Det vill säga att inte roffa åt mig mer än nödvändigt och att inte försöka köra flera relationer parallellt. Har dumdristigt nog gjort det i yngre dagar och det har aldrig fungerat något bra. Inte fungerat alls faktiskt. Det i kombination med att i verkligheten så är det ju fysiskt omöjligt att vandra mer än en väg åt gången så ha har jag haft som tanke att endast välja en av vägarna och sedan hålla mig till den tills just det alternativet spelat ut ”sin vandring”. Men, har tänkt om lite där och har faktiskt nu som plan att slå in på 2 av vägarna. Samtidigt. Hur skall du göra det, kanske ni nu frågar? Jo, tänker faktiskt slå in på en av vägarna rent fysiskt, men samtidigt så tänkte jag att jag rent mentalt, lite som att drömvandra, slå in även på en annan. Metaforiskt då. Tänker nämligen slå in på den ena vägen, berätta hur jag känner och vad jag vill, för att sedan vända tillbaka och lämna till ”hon” som finns i slutet på den vägen att bestämma om jag skall den vägen vandra eller inte. Medan hon bestämmer sig så kommer jag att slå in på en av de andra vägarna och sedan så får vi ta det därifrån. Det är just nu vad mitt hjärta säger att jag skall göra. Så vilka vägar är det då? Nä, det tänker jag behålla för mig själv än så länge. Jag återkommer i epilogen med hur det har gått.
Det här med att följa mitt hjärta är ju min grej i år. Det är ju så jag vill leva livet och att göra såhär känns faktiskt helt, helt rätt. I alla fall mot mig själv. Vet inte om det är rättvisast mot dem som finns i slutet av respektive väg, men det känns rätt mot mig själv. Vilket ju är precis vad denna bloggserie går ut på. Att välja ”rätt” väg och ge kärleken en knuff i ”rätt” riktning.
Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Epilogue: ???
https://youtube.com/watch?v=6k3Pq0Owqvc