Påsken blev väl inte riiiiktigt som jag tänkt mig ur så många olika aspekter men främst från det faktum att till slut så åkte även jag dit på det förbenade Coronaviruset. Efter att ha fått min tredje dos vaccin i januari, som jag skrev om här, och efter att ha klarat mig undan, åtminstone vad jag vet, sedan utbrottet på pandemin så inbillade jag mig väl att jag kanske skulle lyckas ducka smittan helt och hållet. Men så blev det inte. Inte alls, faktiskt. Inte ens i närheten. Kände väl redan på Långfredagen att det inte riktigt stod helt rätt till. Att det fanns något underliggande i kroppen. Inget speciellt, bara att det inte kändes helt 100%-igt. Men då jag ändå kände mig pigg så tänkte jag det hade att göra med att man tog av sig lite för mycket kläder i det superfina vädret och att det ändå, värmen till trots, blåste lite kallt. Naivt, jag vet. Påskafton kändes ungefär detsamma, men då jag höll mig sysselsatt så tänkte jag inte så mycket på det. Något jag definitivt sedan gjorde på Påskdagen, tänkte på det alltså, när det hela bröt fullt ut. Blev helt däckad och uttrycket ”låg still som en klubbad säl” har nog aldrig varit mer passande. Ryggläget fortsatte på Annandag Påsk och på tisdagen med feber fullt ut och totalt energilös. Om vi pratar grader i helvetet så var det något bättre igår och idag så finns det väl hopp om liv även om jag fortfarande testar positivt på snabbtestet. Återstår väl att se hur länge det här håller i sig men är åtminstone glad att det går åt rätt håll.
