Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande livssituation. Tredje
inlägget;

”But with you I’m feeling something that makes me want to stay”

Jag har haft svårt att hitta den där personen som gjort att jag velat stanna upp. Stannat upp och slutat leta efter något annat. Något ”bättre”. Inte sagt att det varit något bättre jag egentligen letat efter utan har kanske varit mer en fråga och en tro att gräset varit grönare på andra sidan. Vilket det sällan är. Fast om man inte riktigt tycker att det känns helt rätt så är det kanske lätt att hamna i den situationen. Samtidigt så har jag ju inte direkt tyckt att det känns helt fel heller, bara inte ”rätt”. Det har väl gjort att jag hela tiden sökt något annat och inte riktigt velat stanna, precis som jag skrev om i förra inlägget, och hela tiden trott att jag kan hitta något annat. Något ”bättre”. Har dock inte velat tappa det jag haft utan har som regel trivts rätt bra med det trots att det alltid känts lite, lite obekvämt. Är väl ett klassiskt uttryck av att jag velat äta kakan och ha den kvar. Varit lite för feg att avsluta det som känts obekvämt fast jag samtidigt undvikit att ta det till nästa nivå. Eller avslutat det jag haft för att satsa på det jag trott skulle bli MER rätt. Inte vågat chansa i tro att det andra inte skulle hända. Lite för rädd helt enkelt. Lättare att fly som sagt när man alltid kommer undan med det. I alla fall ett tag. Tills verkligheten kommer ikapp.

Det har funnits några gånger som jag valt att byta till den andra sidan och gräset har kanske varit grönare i början men relativt snart så har det gröna bleknat. Fast kanske är det så att jag återigen har hamnat i samma tankebana, att gräset är grönare på ytterligare en annan sida? Mest troligt är det så. Det har även funnits gånger då jag velat byta sida men inte gjort det. En del har väl inte varit så seriösa i sina anspråk men ett par gånger så har det faktiskt varit så. Varit rejält seriöst. Gångerna är inte många utan endast tre till antalet och samtliga gånger är nog för att jag varit lite för feg. Inte riktigt vågat avsluta det jag haft, inte velat såra den andra personen och/eller inte velat och vågat skapa det drama som detta skulle föranlett. Pratar nu inte endast om det drama som ett uppbrott alltid leder till utan vad en satsning på det andra skulle föranlett i relation till det jag hade. Jag har helt enkelt varit för feg att följa det jag själv velat göra i de situationerna. Samt även varit rädd för att det inte skulle blivit något av det hela och jag stått där utan något alls i slutändan.

Men nu är jag där. Tror jag i alla fall. Jag tror mig ha hittat det jag söker för att sluta fly och precis som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det något som jag inte riktigt vet hur det uppstått och jag vet inte vad som pågår. Jag vet inte riktigt om jag alltid tyckt såhär eller om det är något som uppstått nu på senare tid. Något som är nytt. Har även svårt att avgöra om det är rätt eller fel och det kommer att skapa precis det drama som jag nämner ovan om jag agerar på det, men mer om det om några inlägg. Det jag vet är att jag känner något som jag INTE känt förut. Det är något som sprungit ur en helt annan situation än i princip samtliga mina tidigare relationer. Det är det som gör det spännande. Men även lite skrämmande. Har ingen aning faktiskt om det är ömsesidigt, vilket är olikt mig. Kan vara det, men kan vara precis motsatsen också. Därav det spännande och det skrämmande. Det ända jag vet är att just nu, precis i denna stunden, så finns det få saker jag vill mer men samtidigt så finns det inget som jag är mer rädd för att göra. Fast det är ju så det skall vara. För att vinna måste det finnas saker att förlora. Jag är faktiskt mest förvånad över att jag vill detta så mycket som jag vill. För nu finns det ingen andra sida. Finns inget grönare gräs. Finns bara en känsla som får mig att vilja stanna. Eller inte bara en känsla utan flera. Känslor för någon som är så nära men ändå så långt borta. Men jag gillar känslorna. Jag gillar möjligheten. Möjligheten att stanna upp och njuta av något reellt. Något som inte känns obekvämt. Något som jag verkligen, verkligen vill…