Tänkte i en rad blogginlägg bekänna lite vita lögner som jag av någon outgrundlig anledning brukar hävda när olika saker kommer på tal. Hur många det blir vet jag inte men jag har valt att kalla inläggen på snyggt svengelskt maner för ”Clear Truth” av ingen annan anledning än att jag kan 🙂 Here goes nothing:

Tidigare delar i denna bloggserie:
Clear Truth 4
Clear Truth 3
Clear Truth 2
Clear Truth 1

Det har blivit dags att knyta ihop säcken på denna bloggserie med enligt den utfästelse jag gjort för 2017, handlingens år. Frågan är vad man skall avsluta med för sanning nu när man bara har en till att bekänna. Vilken vit lögn är det dags att dra fram i dagsljuset? Skall jag köra med att jag är en sucker på romantiska komedier när det kommer till film? Nä, det är nog rätt allmänt känt tror jag och är ett bra tag sedan jag hävdade att jag inte gillar dem. Kanske skulle kunna säga att jag har en guilty pleasure för Backstreet Boys-låtar, eller pojkbandlåtar rent allmänt, sedan slutet 90-talet? Nja, tror inte många vet det men har inte direkt dragit någon vit lögn om det på väldigt, väldigt länge. Så vad skall jag berätta om? Hade vi pratat slutet 80-, början av 90-talet hade jag kunnat berätta om att jag brukade påstå att jag inte gillade datorer. Inte var intresserad att lära mig något alls. Svårt att förstå i dagsläget va? De flesta förknippar mig nog med dessa mackapärer i dagsläget. Men det var så länge sedan så det är inte mycket att bekänna nu. Finns det överhuvudtaget något att berätta? Well, så här rakt över disk så kommer jag bara på två olika små saker som jag brukar hävda; för det första så brukar jag säga att jag inte har något bilintresse. Att för mig är bilar bara ett redskap som tar mig från punkt A till punkt B. That’s it. För det andra så brukar jag framhäva mitt stora intresse för TV-spel, vilket i sak är sant men kanske inte på det sättet som du tänker. Så vi kör väl på dessa två saker i brist på annat. The Final Truth blir de facto två mindre sanningar som bekänns.

Om vi börjar med bilar så är det ju som jag skriver ovan. Säger alltid att jag inte har något vidare intresse. Att jag inte bryr mig vad jag har för bil. Att jag kan köra vad som. Men det är ju inte helt sant. Okej, jag är ingen biltok som gillar att renovera bilar till originalskick. Är ingen pedant som gillar att putsa och städa bilar, eller ens tvätta dem. Men jag gillar bilar. Jag gillar mer udda bilar. Bilar som inte så många har. Skaffar gärna bilar som precis släppts och som inte så många har ännu. Gillar att köra bilar och gillar italienska bilar. Och amerikanska. Och faktiskt svenska. Även en del franska. Inte så där superför engelska. Förutom Aston Martin då. Och Jaguar. Men inte annars tror jag. Tyska bilar är inte riktigt min grej. Fast gillar ju Porsche. Och vissa Mercor. I övrigt inte så många. Japanska? Visst! De japanska sportbilarna är nice men annars så kan jag stå över. Kom just på en sak. Gillar ju en till engelsk bil; Land/Range Rover. Vem gillar inte dem? Så vad är den vita lögnen? Jo att jag brukar säga att jag inte är speciellt intresserad av bilar. Det är jag. På det där Top Gear numera The Grand Tour sättet intresserad. Så egentligen mest intresserad av att köra och äga en spännande och intressant bil och allt det där roliga runt om. Inte att ta hand om, putsa, renovera, sköta om utan bara gå-ut-vrid-på-nyckeln-och köra intresserad. Så vilket bilmärke är favoriten? Well, finns några som står högt på önska listan och skall jag nämna top 5 utan inbördes rangordning så är det; Aston Martin Vanquish, nya Ford Mustang GT, Dodge Challenger, Maserati GrandTurismo och Alfa Romeo Giulia Quadrifoglio. Ahh Alfa Romeo, meesa like. Så glad att de är på väg tillbaka. Min nästa bil blir definitivt en Alfa. Om jag bara inte precis köpt Edgen, som jag förvisso gillar väldigt mycket, utan kunnat köpa en bil nu. Då hade jag starkt övervägt den nya Alfa SUV:en; Stelvio. Tänk vad underbart, en Alfa SUV!!!

Om vi istället pratar TV-spel så är det ju raka motsatsen. Jag brukar hävda mitt stora intresse för TV-spel och hur mycket jag gillar dem. Vilket i sig inte är direkt osant utan jag gillar dem verkligen. Jag gillar att samla på dem, på ett hälsosamt sätt, och jag gillar att läsa om dem. Gillar att läsa om nyheterna som kommer varje dag om nya spel och konsoler. Gillar att läsa om retrospelen, gillar de gamla konsolerna, gillar de gamla spelen. De får mig att bli nostalgisk och minnas en enklare tid i livet. Men det är en liten detalj som inte riktigt har samma bärighet längre, nämligen att spela. Inte för att jag inte gillar det, men det ligger mig inte riktigt lika varmt om hjärtat längre som det gjort. Eller borde göra med tanke på mitt intresse kring ämnet. Nä, jag tar mig helt enkelt inte tid att spela längre. Prioriterar bort det för andra saker. Om jag skall välja att spela eller se en film så är det oftast filmvalet som blir av. Men även i andra val så får spelandet dra det kortaste strået. Tycks helt enkelt inte ha tid att spela längre och även om jag påbörjar många spel så är det få jag avslutar. Knäppt, jag vet. Men så är det. Jag är nog den mest TV-spelsintresserade personen som aldrig (nästan) spelar. Så, nu var det ute i det blå.

That is it, my friends. Slutet gott, allting gott för denna bloggserie.