För ett och ett halv år sedan, ungefär, grovt räknat, så startade jag en nu avslutad bloggserie som jag betitlade Clear Truth. I det första inlägget så bekände jag en vit lögn gällande musik och min påstådda avighet till svenska artister som sjunger på svenska. Jag förklarade där min förkärlek till Orup och framför allt Niklas Strömstedt men nämnde även den störste, enligt mig, av våra svenska artister. Den störste någonsin. Abba, Ace of Base, Skifs tillsammans med nyare inkarnationer som Avicii, SHM, Tove Lo, Icona Pop och Robyn får ursäkta men de är inte i närheten av denna mans genialitet när det kommer till låtskrivande och framförande. Han är helt enkelt magiskt bra. Punkt. Givetvis så pratar jag om allas vår Per Gessle. Detta musikaliska geni har underhållit oss på så många plan sedan sin debuten i slutet av 70-talet och har praktiskt taget följt mig i hela mitt liv.

Jag skall inte ljuga och säga att jag varit något superfan av Gyllene Tider genom åren men jag har trots det uppskattat en hel del av deras trallvänliga låtar och visst har de alltid funnits med, främst på sommaren, när man växt upp samt i ungdomsåren. För visst är det få artister/grupper som personifiera sommaren SÅ tydligt som GT gör? För mig så dyker de direkt upp i mina tankar när jag tänker sommar Sverige och musik. Om det beror på den uttjatade Sommartider eller om det beror på deras folkparksturnerande vet jag inte, men de ÄR sommarmusik för mig. Så är det bara. Vet inte riktigt hur många gånger jag lyssnat, eller kanske hellre lyssnade på samlingen Halmstads Pärlor när den släpptes 1995/96. Som jag skrev i Clear Truth inlägget så är Flickan i en Cole Porter sång och Kung av Sand två klara favoriter när det kommer till GT. De är helt enkelt de två som sticker ut mest. Kanske lite oväntat för många men så tycker jag.

Om vi nu vänder blicken mot Roxette så är det verkligen något jag gillat genom åren. För mig är de det största och bästa i gruppväg som lilla Sverige har släppt ifrån sig och de står sig verkligen väl även med internationella mått mätt. De har gjort så många suveräna hits genom åren att det är svårt att hitta ord. Tror inte det är någon som inte kan relatera till en Roxette låt, oavsett om det är It Must Have Been Love från Pretty Woman eller om det är den första superhiten The Look. Alla har en favorit. Men här tänkte jag komma med en liten lista över vilka av deras alster som jag gärna vill framhålla och ja, det är i inbördes rangordning;

5. Milk and Toast and Honey
4. Listen to Your Heart
3. April Clouds
2. Oppurtunity Nox

Milk and Toast and Honey har en sorgsenhet över sig som jag gillar och jag tycker verkligen att Marie Fredrikssons röst gör sig ypperlig till låten ifråga. En personlig favorit som jag lyssnade mycket på när den släpptes. Listen to Your Heart är en helt underbar kung låt som även den plockar fram det bästa från Fredrikssons röst. April Clouds från senaste albumet är en annan personlig favorit som är mer åt det melankoliska hållet. Vet inte riktigt varför jag gillar låtar som är lite dystrare men de verkar slå an ett ackord hos mig som resonerar väl. Riviga Oppurtunity Nox är verkligen Roxette när de är som bäst och en låt jag ofta återkommer till även idag på Spotify. Den spelas av mig med oregelbunden regelbundenhet, om ni förstår vad jag menar, och det är bevis nog på hur bra jag tycker den är.

Deras absolut bästa låt, och nummer 1 på min lista, är Almost Unreal. Minns att jag fullkomligt lyssnade den sönder och samman på CD singeln som jag köpte när det begav sig. Filmen den kommer från, den genomhemska adaptionen av Nintendos rörmokarbröder Super Mario Bros., lämnar ju en hel del i övrigt att önska men låten är som sagt, ursäkta skämtet, nästan overkligt bra. Vilket ju är väldigt passande med tanke på spelbrödernas yrke, men mer om det yrket i nästa inlägg. Så lyssna och njut av den tills jag återkommer med det avslutande inlägget om Gessle…