Jag drar på det, jag vet. Sista inlägget i den enda kvarvarande bloggserien från ifjol och den längsta bloggserien som jag skrivit hittills; Writings on the wall (del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14). Vet inte riktigt varför jag har så svårt att skriva det 15:e och sista inlägget. När jag gav mig i kast med att skriva inläggen så var tanken, precis som jag påbörjar varje inlägg, att analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och att jag även skulle våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som jag har/hade. Nu blev det ju kanske inte riktigt så. Eller så blev det just precis det, vad vet jag? Det jag vet är att det i mångt och mycket kom att handla om hon som jag för tillfället anser är hon med stort H. Om riskerna det skulle innebära att försöka göra henne till min flickvän. Om vad som stod på spel och om hennes, okej kanske inte totala, men okunskap om vad jag känner. Tror faktiskt att hon är väl medveten om vad jag känner utan att jag vare sig sagt eller gjort något. Inte så mycket som antytt vare sig med mitt kroppsspråk eller med ord. Inte medvetet i alla fall. Men tror ändå att hon anar. Om det är besvarat eller inte är så ohyggligt svårt att veta då vi inte försatt oss i situationen att vi skulle behöva ta reda på det. Inte för att jag i grunden inte vill men det står så mycket på spel. Tror jag i alla fall. Som ni märker så velar jag fortfarande, precis som jag gjort i hela bloggserien. Trots att jag skrev om det hela som ett av mina ”projekt”. Ni vet, det som inte är något projekt egentligen men som jag behandlar som ett för att jag döpt det här året till A Time For Action. Året då jag skall sluta prata om saker och göra dem. Men detta har stått still trots att jag valt att starta det här i bloggen. Inget mer har hänt. Varför? Vet inte riktigt. På det stora hela så är det nog för att jag inte törs riktigt. Vågar inte riktigt få ett nej om det inte skulle fungera. Fegt? Kanske, men jag vill gärna kratta manegen så mycket som möjligt och välja mitt tillfälle. Samtidigt så kan man inte vänta hur länge som helst. Om man inte vågar så vinner man ju inget. Men inte riktigt än. Eller egentligen så har jag väldigt svårt att bedöma vad som är rätt tillfälle. När man skall agera. Tänker att om man skall vänta på rätt tillfälle så kanske det aldrig dyker upp och sedan är chansen förbi. Eller så kanske vi bara skall fortsätta att vara vänner. Inget mer. Kan man vara vän med någon man känner så här för? Kan man det? Helt ärligt. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det som Billy Crystal så fint förklarar det i When Harry Met Sally; män och kvinnor kan inte vara bara vänner. Eller så är det inte alls så. Vad vet jag. Det jag vet är att jag inte vill vänta lika länge som de gör i filmen innan de blir tillsammans. 12 år. Nä, inga 12 år här inte. Om jag skall göra detta så skall det ske under detta år. Under de kommande 7,5 månaderna. Punkt. Inget väntande i flera år. Om jag väljer att göra det så är det väl bara att göra som han säger i We Bought A Zoo och hoppas att det blir som han säger;

“You know, sometimes all you need is twenty seconds of insane courage. Just literally twenty seconds of just embarrassing bravery. And I promise you, something great will come of it.”