Med denna bloggserie var målet att i några inlägg analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta har skett utifrån det senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande livssituation. Vi har nu nått vägs ände, kommit fram till The Grand Finale, och det har blivit dags att knyta ihop säcken. Håll i er nu, för detta blir ett mastodontinlägg;

“How do I live? How do I breathe?
When you’re not here I’m suffocating
I want to feel love, run through my blood
Tell me is this where I give it all up?
For you I have to risk it all
’Cause the writing’s on the wall”

”Om du kommer ihåg det var nästan igår, Du var oemotståndlig i ditt
bruna hår”
, som Per Gessle så vackert sjunger, är faktiskt den perfekt öppningen på detta sista inlägg i denna blogg-serie. Hela låten passar som handen i handsken och då speciellt några rader senare som lyder; ”Det sägs att tiden står stilla när man blir kär, och jag kommer ihåg vad jag önska just då, att tiden står stilla i månader, år”. Precis så känns det när hon är i närheten. Hon är oemotståndlig i sitt bruna hår och jag vill inget annat än att tiden skall stå stilla och att ögonblicken med henne blir till månader, år.

Men mer om det senare.

Fjorton inlägg har det tidigare blivit i denna serie (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14), den absolut längsta under denna bloggs livstid som faktiskt startade så tidigt som i augusti 2008. Den startade på ett tråkigt sätt men det som inte dödar det härdar ju, som det så fint (?) brukar heta. Oavsett det så har Writings on the wall kanske varit de viktigaste inläggen för mig personligen, där jag fått stött och blött en del saker som jag knappt visste skulle komma fram själv. Okej, jag har inte varit supertydlig i texterna i bloggen men genom skrivandet så har det gett mig själv chansen att verkligen fundera igenom det jag skrivit om. Att det första inlägget i serien skrevs redan 23 september ifjol och jag inte avslutat serien förrän nu ser jag som att jag har behövt haft den pågående i mitt liv fram till nu. Men nu när jag är mitt uppe i A Time For Action så har det nog mest blivit så att tiden inte riktigt räcker till för att fortsätta fundera kring detta. Fokus ligger nu på genomförande mer än på att kontemplera. Vilket känns helt rätt. Så här kommer nu snabbgenomgången, sammanfattningen, slutklämmen, eller vad ni nu vill kalla den;

I första inlägget så avhandlades det här med att återhämta sig när ett långt förhållande tar slut, i det andra skrev jag om det här med att jag aldrig tagit de långa förhållandena till nästa steg och i den tredje delen så kunde ni läsa en slags fortsättning på det andra inlägget där jag inte riktigt velat stanna kvar i det jag haft utan alltid sökt efter det grönare gräset på andra sidan. Det är också här som jag för första gången nämner att det kan finnas en person som skulle få mig att både ta saker till nästa nivå, ta nästa steg, men även kunna få mig att vilja stanna. I det fjärde inlägget så kåserar jag runt det här med att våga satsa och att vara förberedd men även om att ifall jag skulle satsa på henne som jag omnämnde i inlägget före så innebär det att jag riskerar väldig, väldigt mycket. Del fem och sex spinner vidare på denna risk och den förväntade storm som en satsning skulle föranleda men tar samtidigt upp att det nog är dags, på tiden, att jag slutar att fly och att jag konfronterar mina rädslor. I sjunde delen så skriver jag om det faktum att jag inte tror att jag någonsin riskerat ”allt” och i åttonde delen så behandlar jag det här med att vilja vara nära någon så innerligt fast man inte kan och att livet ter sig lite blekare då så är fallet. Nionde inlägget behandlar det här med när, var och hur jag varit kär, vilket inte är så många gånger visar det sig. Inte på riktigt kär i alla fall. Med tionde delen så återkommer jag lite lätt till det här med att ta risker och att hon jag skrivit om är värt det hela medan del elva tar upp det här med saker som hemsöker mig från mitt förflutna. Med del tolv så börjar jag avsluta denna bloggserie och stipulerar att det kommer bli 15 inlägg totalt samtidigt som jag skriver att jag INTE kommer agera i enlighet med mina känslor gentemot hon jag skrivit om, utan låta det hela bero då det kommer med ett alldeles för högt pris. I det trettonde inlägget så skriver jag om det här med A Time For Action, eller handlingens år, och spinner vidare på det här med att jag valt att inte gå vidare med mina känslor för henne med stort H. Att jag valt att bibehålla den relation vi har på det mer vänskapliga planet. Fjortonde inlägget behandlar risk igen samt det här med hur man ser på oddsen att lyckas eller misslyckas. Bekräftar åter beslutet att INTE satsa helhjärtat på HENNE och att inte längre behöva hoppas på att hon dämpar fallet om jag hade valt att ta språnget samtidigt som jag lovar att nästa del i serien skall bli det sista inlägget. Bekräftar att det de facto kommer bli 15 inlägg.

Och där är vi nu. Med detta inlägg. Duh!

Jag gav mig ut för att analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Så har jag lyckats med det? Det tycker jag väl att jag gjort. Jag har definitivt analyserat ett antal saker gällande hur jag fungerar i kärlek och förhållanden. Jag har beskrivit min nuvarande situation och jag har skrivit om olika val, förhoppningar och rädslor. Så uppdrag genomfört på det tycker jag. Jag kanske varit lite vag gällande framtiden även om den också har funnits med i inläggen där allt från saker man kommer ångra på ålderdomshemmet till att jag velat skapa en framtid med HENNE. Eller jag kanske skall benämna henne Brunetten nu hädanefter? För hon är ju det, brunett alltså, och jag har ju i andra inlägg beskrivit min förkärlek för de med brunt hår. Där har ni förresten kopplingen till Gessle-inledningen av detta inlägg. Hon är definitivt oemotståndlig i sitt bruna hår.

“How do I live? How do I breathe?
When you’re not here I’m suffocating”.

Jag kanske inte kvävs när hon inte är i närheten men faktum är att jag ständigt, ständigt(!), har henne i mina tankar. Jag tänker på henne både när jag har mycket att göra och då jag är tankspridd. Varför? Låter motsägelsefullt att fokusera på något annat än det jag har för handen och är det inte därför jag är tankspridd? Kan hända att andra fungerar så men för mig så är själva tanken på henne en låga som får mig att fokusera bättre. Jag tänker på henne när jag känner mig slutkörd och utbränd för att det ger mig extra energi. Jag tänker på henne när… ja, jag tänker på henne för jämnan som du kanske förstår. Faktum är att hon smyger sig ständigt in i mina tankar och jag välkomnar det med öppna armar. Tankarna på henne får mig att leva. Att andas. Allt blir så mycket bättre. Precis där har ni anledningen till kovändningen. Ni vet den jag skrev om här. Jag tänker INTE lämna detta därhän. Jag är skyldig mig själv, hur omöjligt och uppoffrande det än må vara, att satsa allt på detta. Och då menar jag ALLT. Att jag är rädd för att göra det råder det inga tvivel om. Har nog aldrig varit så rädd för att göra något i hela mitt liv. Inte livrädd men rädd för att misslyckas. Jag vet ju vad som står på spel. Samtidigt är det nog det absolut viktigaste i mitt liv. I alla fall det viktigaste just nu. DET viktigaste. Jag gillar när hon är i närheten eftersom mitt liv ter sig så mycket enklare. Så mycket mer fokuserat. Sådär okomplicerat på ett alldeles komplicerat sätt. ”I like it when I leave the ground just by walkin’ in your neighborhood”, som Gessle sjunger i en annan sång. Precis så är det att vara i hennes närhet. Som att man svävar. Inte på det där superhjälteviset utan på grund av ren och skär glädje på att få spendera tid med henne.

“I want to feel love, run through my blood.
Tell me? Is this where I give it all up”?

Som jag beskrev i inlägg #9 så har jag inte varit kär många gånger i mitt liv. Förälskad? Japp, flera gånger. Nykär? Definitivt! I stort sett varje gång jag träffat någon ny. Riktigt kär? Nja, inte många tillfällen. Har nog egentligen aldrig varit kär i min motpart utan har mer trivts riktigt, riktigt bra med den livssituation som uppstått. Ni vet, så där stagnerande och outvecklande. Där jag inte velat ta saker till nästa nivå. Inte tagit nästa steg. Hållit tillbaka. Vilket förmodligen bottnar i att jag nog aldrig varit riktigt kär i personen som jag för tillfället varit tillsammans med. Hur konstigt är inte det? Visst, jag har tyckt om dem väldigt mycket och definitivt velat ha fysiskt umgänge med dem. Är ju trots allt grabb och de har ju varit attraktiva utseendemässigt. I alla fall i mina ögon. Men jag har aldrig velat ha något mer. Faktiskt. Inte på riktigt i alla fall. Jag kanske har trott att jag velat men har nog inte det nu när jag haft tid att reflektera över det hela. Jag har verkligen, och då menar jag verkligen, försökt rannsaka mig själv under det senaste året och jag kan egentligen bara komma fram till att jag varit riktigt kär i någon en gång i mitt liv. En gång! Potentiellt två, men det tror jag mer har växt fram på senare år när jag sett hur fin människa på alla sätt och vis hon är. Gången då jag definitivt var kär är gången jag beskriver i nionde inlägget. Hur konstigt är inte det? De andra har mer varit fysisk attraktion, nyförälskelse och/eller spänningen att göra något nytt eller ”förbjudet”. Men helt ärligt så har det nu hänt för en andra (tredje?) gång. Det finns definitivt en fysisk attraktion till henne, Brunetten, och det finns en spänning i att det står så mycket på spel och att det är lite av ”förbjuden frukt”. Men jag har hittills aldrig gjort något med henne. Än. Vill vara tydlig med det. Har inte ens varit i närheten att göra något faktiskt. Jag har istället lärt känna henne som person och även om vi är olika på väldigt många sätt så är vi också väldigt lika på väldigt många andra. Det är det som jag blivit kär i. Hennes personlighet. Hennes förmåga att vara lättsam samtidigt som hon kan vara väldigt seriös i det hon företar sig. Hennes målmedvetenhet och hennes skratt. Hennes osäkerhet kombinerat med vetgirigheten och nyfikenheten. Hur jag kan prata med henne och hur vi kan dela med oss av varandras bekymmer och strävan mot något bättre. Varandras problem och framgångar. Den omaka rastlösheten och samtida sökandet efter lugnet. Det är det jag blivit kär i. För det har jag. Blivit kär. Jag har känt henne relativt länge nu, flera år faktiskt, och för att återigen referera vår vän Gessle, denna gång i form av Roxette; ”It just happens. You don’t know what’s going on. If it’s new or if it’s been there since long”. Det kanske alltid har funnits där men det är nu jag känner hur det finns i mitt blod. I hela mig och jag är beredd att ge upp allt för henne. Allt.

”For you I have to risk it all.
Cause the writing is on the wall”.

Tecknen har funnits där länge. Många som står på sidan om har antytt det. Eller mer än antytt. Påstått. Men jag har nog inte riktigt velat erkänna det. Erkänna vad jag känner. Trots att det nog stått relativt tydligt skrivet. Men jag fungerar nog så att jag behöver förneka det hela ett tag innan jag accepterar det. Accepterar det alla andra redan sett. Beror nog på min undermedvetna, och ibland väldigt medvetna, vilja att inte vara som alla andra. Inte göra som alla andra och inte göra det som alltid förväntas av mig. Att gå min egen väg, som är så modernt nu för tiden. Inte vara en i mängden. På gott och ont. Men har som sagt kommit att acceptera vad jag känner för henne nu. Har tagit sin tid. Det har stått skrivet på väggen sedan länge och jag hoppas bara inte att det är försent så att det går lika åt pipsvängen som för han som uttrycket Writings on the Wall kommer ifrån. Det är definitivt inget säkert kort det här. Raka motsatsen. Är det mest osäkra kortet som jag någonsin spelat ut skulle jag vilja säga. Men ibland kan man ju vinna på en hjärter tvåa. Ibland.

Ungefär där hade denna bloggserie tänkt att avslutas. Men jag har tänkt om. Igen. Precis som jag skriver i detta inlägg. Jag kommer INTE att försöka bli tillsammans med HENNE. Precis allt står på spel som jag beskrivit innan och det är definitivt inget säkert kort heller men det är inte därför som jag väljer att avstå. Inte heller komplexiteten som skulle uppstå. Nä, det är för att jag kommit att rannsaka mig själv och vilken typ av person jag är. Jag är ingen som tycker om att såra någon annan. Jag har gjort det några gånger i mitt liv och jag har verkligen mått dåligt av det. Skulle jag försöka bli tillsammans med HENNE så skulle jag verkligen såra en hel del personer som jag inte vill såra. Personer som jag värnar alltför mycket om. Att göra det för min egen vinnings skull ligger inte riktigt i min natur. Jag gör inte så. Hur mycket det än smärtar just nu så kommer denna bloggserie inte att avslutas på en positiv not. Nä, den kommer gå en aning i moll. Jag kommer att försöka gå vidare i mitt liv och släppa tanken på HENNE, Brunetten, och istället rikta blicken mot annat håll. I filmen How Do You Know från 2010 så frågar Reese Witherspoons karaktär sin psykiatriker, spelad av Tony Shalhoub, om det finns någon enstaka grej utifrån hans erfarenhet som kan hjälpa vem som helst med vilken situation som helst. Svaret hon får är att utifrån hans erfarenhet så finns det en sådan grej och det är figure out what you want and learn how to ask for it. Så det är vad jag skall göra nu. Fundera ut vad jag verkligen vill för att därefter lära mig be om det. Men först som sagt gäller det att fundera ut vad jag verkligen vill. Men det får bli en helt ny bloggserie i sig. Återkommer med det. Nu så sörjer jag lite det faktum att jag inte kommer gå vidare med Brunetten
genom att citera ett textstycke från James Blunts låt Goodbye My Lover som jag tycker passar in bra här och nu; “Goodbye my lover. Goodbye my friend. You have been the one. You have been the one for me”.

Med det så har det blivit dags att säga ajöss och tack för fisken, som Douglas Adams så finurligt skrev, och för sista gången (?) i denna blogg spela den magnifika låt som hela denna serie inlägg bygger på. Vi avslutar med ytterligare en fantastisk version av Matt Johnson som även var med i det tredje inlägget i serien med en annan version;