Har svårt att få tiden att räcka till för tillfället. Lite för många måsten och lite för många saker som behöver ses till. För många jag behöver hjälpa, för många man skall hinna umgås med och för många bollar i luften samtidigt rent allmänt. Men det är ju kul också. Gillar ju mitt liv rent allmänt. Är väl bara det här att det har blivit dags att komma till konsensus gällande vad jag vill med mitt kärleksliv. Hur jag vill ha det framöver. Vad jag verkligen skall lägga min tid och energi på.

Sista vägen ut från min ”Crossroad” är en väg som leder mot något känt. Mot ett resmål som jag besökt tidigare. Dock så kommer vägen till målet, själva resan, att skilja sig markant mot hur den var gången innan. Den här vägen leder mot någon som jag verkligen gillar och som jag beundrar. Det här är någon som en gång i tiden var min sol, min vind och mitt regn. En person vars charm är helt underbar, som har en fantastisk humor, ett älskvärt skratt och rent allmänt är ganska så perfekt i alla sina fel och brister. Åtminstone i mina ögon. Hon är en av de vackraste, roligaste och underbaraste tjejer jag vet. En person som jag älskar att bara hänga med. Någon som är självständig samtidigt som hon kan vara oerhört sårbar. Det är någon jag kan prata om allt med och vars blå ögon med sin lilla gröna fläck kan skicka en ilning genom min kropp med en enda blick. Jag gillar verkligen..nä, älskar nog, hur hennes hår luktar på morgonen, hur len hennes hy kan vara och hur berusande det kan vara att ha henne nära. Eller åtminstone var detta något jag gjorde och kände en gång i tiden. Något jag gillade och älskade. För det är ju ett bra tag sedan det var så. Sedan jag upplevde det. Ett bra tag sedan vi var tillsammans. Var ett par. Hon finns fortfarande i mina tankar från och till men hon är ju inte längre min tjej. Nä, för även om jag vill tro att hon egentligen skulle fullända mig, göra så att jag skulle vilja vara en bättre person och ständigt utmana mig så lever vi idag helt skilda liv på helt skilda orter. Vet faktiskt inte alls hur hennes liv ser ut, om hon träffar någon eller om jag ens finns i hennes tankar ibland. Men det spelar egentligen inte någon roll. Den sista tidens händelser har fått mig att omvärdera det jag tycker är viktigt här och nu. Fått mig att inse att vi lever bara en gång och att man inte skall skjuta upp saker som man vill göra. Skulle jag välja att slå in på den här vägen för att på nytt aktivt arbeta för att det skulle bli vi igen så skulle jag faktiskt inte bry mig om hur tillvida hon har någon annan eller inte för tillfället för det är ju inte den personen jag skulle vilja ha. Utan henne. Väljer jag denna väg så blir det upp till henne i slutändan hur hon vill ha det. Jag skulle berätta hur jag känner och vad jag vill för att sedan låta henne ta nästa steg. Men det är ju OM. Om jag vandrar denna väg. Om…

Nästa del i denna serie kommer bli den sista. Där kommer jag knyta ihop säcken, dra lite slutsatser utifrån tidigare inlägg och förhoppningsvis komma fram till en handlingsplan och en väg framåt. Förhoppningsvis. Well, blir väldigt ingenjörsmässig approach det här men så är det ju när man är en sån. Ingenjör alltså. Vore ju fel att gå emot sin natur.

Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Epilogue: ???