Det sägs att det var Benjamin Franklin, ni vet han som verkar ha skapat alla gåtor i National Treasure-filmerna med Nic Cage och han som uppfann åskledaren, som introducerade bruket att formulera goda föresatser inför det nya året. Hur än det må vara med det så har ju undertecknad haft förmågan att avge löften vid några få tillfällen i mitt liv och ett av dessa tillfällen råkade vara förra nyåret. Så frågan är ju hur gick det med det löftet? Hur väl efterlevdes det eller uppfylldes under 2017? Eller kanske först och främst, vad var löftet? Well, jag skrev om det hela i det här inlägget och i det här inlägget, men för er som inte minns så var det faktiskt precis vad blogg-kategorin som detta inlägg är skapat under; ”A Time For Action”. Dvs att det var vid årets början dags att genomföra alla de projekt som jag hade snackat om en tid. Att det skulle vara slut på allt prat utan att det hände något. Att det var dags för mer verkstad än snack. Det var nyårslöftet inför 2017. Hur det gick? Tja, de planerna, som till slut visade sig bli 18 till antalet, har jag beskrivit tidigare här i bloggen. Men jag skall göra en recap i nästa ”projekt-inlägg” så då skall ni få mer svart på vitt hur det gått. På det stora hela skulle jag säga att 6 är genomförda, 1 är avslutad för att aldrig göras, 2 är startade men pausade, 3 är flyttade till framtiden/2018 och 6 är pågående. Ett hyfsat facit trots allt.

Men nog om det som varit, hur blev det med löfte inför 2018? Jorå, visst blev det ett löfte och jag kommer inom en snar framtid att ändra i bloggen för att spegla löftet i fråga. Så vad var det då? Vi börjar med lite bakgrund;

2017 har på många sätt varit ett mellanår där saker gått ungefär som beräknat och jag har gjort bra progress både personligt likväl som i mitt dagliga liv. En sak gick dock INTE som beräknat och det var en STOR livsomvälvande sak som drog en mörk skugga över sista kvartalet. Min mest troligt äldsta barndomsvän och tillika kusin lämnade oss dessvärre hastigt och helt olustigt i slutet av oktober efter ett par månaders sjukdom och världen blev helt plötsligt lite mörkare och lite tråkigare. Säga vad man vill om honom men han var en karaktär ut i fingerspetsarna och en person som gjorde avtryck var än han drog fram. Han finns i tankarna mest varje dag och hans snabba frånfälle har fått en att omvärdera livet en aning. Det får var slut på att gå och hoppas på och önska att saker skall hända. Slut på att prata om saker man vill ha, vill göra eller vill berätta. Slut på att inte ta tag i de saker som är viktigt här i livet. Händelsen har fått mig att inse att det är dags att börja lyssna på mig själv, vad jag vill och faktiskt se till att det händer. Dags att börja följa mitt hjärta och bli min egen lyckas smed. Vi lever bara en gång. Inte i framtiden, inte i det förflutna, utan här och nu. Idag. Det är det som är mitt nyårslöfte inför 2018. Följa mitt hjärta. Göra det jag tidigare bara drömt och pratat om. Skaffa de saker jag vill ha, berätta vad jag känner för dem jag känner det för och uppleva de äventyr jag längtat efter. Men det innebär även att inte göra sånt som inte är värdeskapande för mig själv och skippa sånt som jag egentligen inte tycker om eller tycker om att göra. Nu är det fokus på livet och på att göra saker bara för min egen skull. Se till att leva nu med andra ord.

DET var mitt nyårslöfte för 2018. Ett löfte som jag med all trolighet kommer återkomma till under året här i bloggen, men det är här och nu som det startar. Det är här och nu som jag börjar lyssna till mitt hjärta…

I know there’s something in the wake of your smile
I get a notion from the look in your eyes, yea