Brukar ni ibland få äta upp saker som ni sagt? Saker ni påstått? Om så, välkommen in i klubben. Har hänt mer än en gång för undertecknad. Faktiskt så många gånger att jag numera är ganska så van att saker och ting inte riktigt, när det kommer till kritan, är så som jag först uttryckt det. Just när jag säger eller skriver det så är det definitivt min bestämda mening men när saker och ting händer som går stick i stäv med det jag gett uttryck för och det visar sig att jag faktiskt agera annorlunda mot vad jag trodde, ja då är det bara att stå där med mössan snällt i hand och vara så där lagom skamsen. Nu är det ju sällan det gäller speciellt allvarliga saker egentligen och eftersom jag är jag så har jag ju allt som oftast relativt starka åsikter om saker och ting. Är bara så jag är som person. Med det sagt så är det inte alltid jag yttrar dem, nä har liksom skaffat mig den finessen genom åren att man inte behöver vädra allt. Anpassar mig relativt snyggt efter situationen numera, något som kanske kommer sig av de minor man trampat på genom åren. Det är dock inte för att jag inte har dem, åsikterna alltså, utan mest för att jag inte tycker det är värt besväret, tiden eller för den delen för att det kanske skulle såra någon som jag inte vill såra just där och då. Fast ibland så kan ju det här med ”att tala är silver, men att tiga är guld” göra att men faktiskt sårar någon genom att INTE säga något. Tricky det där. Kan bli fel ibland hur man än gör.

Så varför tar jag då upp detta? Jo, för att jag har den senaste tiden verkligen rannsakat mig själv. Rannsakat vad jag vill här i livet och rannsakat vad jag behöver göra för att jag skall få det som jag vill ha det. I livet alltså. Fast även i mindre skala. Allt behöver inte vara så stort som livet självt, nä ibland så är det ju de små sakerna som är de viktiga. Eller allt som oftast är det de små sakerna som betyder mest. Jag har ju genom en massa olika inlägg här i bloggen antytt lite här och där mina tankar kring detta. Det här med att följa hjärtat och göra det man vill. Som ett led i det så har jag rannsakat en massa saker jag både sagt till olika människor men också saker jag skrivit här i bloggen och mitt beteende i relation till vissa saker och vissa personer. Det här har definitivt gjort att jag tänkt om gällande en del saker, eller tänkt om och tänkt om, jag har nog egentligen kommit underfund med att saker och ting aldrig varit så som jag påstått. Har alltid varit, och är fortfarande, precis raka motsatsen skulle jag vilja säga. Ibland behöver man få sig en tankeställare och börja ifrågasätta vad det är man håller på med. Vad man egentligen gör och hur det rimmar med det man verkligen vill. Som ni vet så var ju den ”tankeställaren” när min äldsta vän och kusin gick bort. Skall inte säga att det skickade in mig i någon livskris men det fick mig definitivt att börja ifrågasätta vad jag höll på med. Kickstartade helt klart en förändring som jag försökt förmedla till er här i bloggen, om jag lyckats eller inte vet jag inte. Det jag vet är att jag nu insett att jag får lov att äta upp ett av mina påståenden. Inte för att jag tänker stå där med skämskepsen och inte våga göra något. Nä, tänker stå för det jag sagt, stå för att jag hade fel och nu agera enligt det jag vill. Är väl mest en del i att sluta ljuga för mig själv och faktiskt agera enligt mitt nyårslöfte; att följa mitt hjärta. Det här knyter an till Crossroads-inläggen, som jag först hade tänkt låta detta inlägg bli en del, ett kapitel, av men som jag ändå valde att hålla utanför. Det jag beskriver här kommer definitivt att vara en del av den game plan som Crossroads-inläggen har eller kommer att frambringa. Jag är skyldig mig själv, i sann ”följa mitt hjärta anda”, att agera och säga det mitt hjärta känner men vad som händer sedan är inte riktigt i mina händer, vilket väl inte är riktigt, riktigt sant det heller då det som är värt något, det man uppskattar, är värt att kämpa för. Eller hur det nu brukar heta. Som Winston Churchill uttryckte det; ”Success is not final, failure is not fatal. It is the courage to continue that counts”. Ett citat som jag tror kommer att komma väl till pass i detta fallet. Tänker även på Petter Stordalen som var övertygad att han träffat sin själsfrände när han träffade Gunhild men som det tog 2 år för innan han ens fick till en date med. Då endast om han slog henne i ett jogginglopp vilket är en fantastiskt inspirerande liten historia faktiskt. Sann, tillfrisserad eller bara påhittad spelar inte så stor roll, gillar den ändå. Hur som helst, vissa saker får man äta upp att man sagt och det påstående som jag åsyftar med det här inlägget, på ett lagom halvkryptiskt och halvmystiskt vis, är definitivt en av mina saker har det visat sig. Vem kunde tro det?

So I asked myself, ”Do I love you so much
That I’m willing to let you go?”
At the tip of my tongue the answer was ”yes”
But, at the bottom of my heart I’m wondering

Did I say that?
Did I say that?
Sometimes you know I over react
And what I say is not a matter of fact
I wish that I could take it all back
But I said that