I slutet på förra året så inträffade ju som ni vet vid det här laget en livsomvälvande sak för undertecknad och som svar på det så har ju en hel del beslut tagits för att förändra mitt liv därefter. Att lite så där klämkäckt ”försöka fånga dagen”. Leva i nuet. Do what you want and desire. Följa mitt hjärta och allt det där som ni redan vet vid det här laget. En av de första sakerna att bestämma var att utröna vilken av vägarna jag skulle följa i dessa Crossroads-inlägg och som en del i det så behövde ett möte genomföras för att utvärdera en av vägarna. Förvisso genomfördes många möten med avsikt att utröna och gå till botten med varje vägval men just det mötet som jag refererar till här skedde bara en gång innan nyåret och det gällde endast ett specifikt vägval. Ett av vägvalen som presenterats i denna bloggserie. Vilken av dem tänker jag inte specificera närmare men jag skulle vilja säga att det var ett av de viktigaste mötena som skedde. Ett möte som besvarade många frågor som jag funderat på ett tag och som både gjorde mig mer intresserad av att göra det vägvalet samtidigt som det paradoxalt gjorde mig mycket mer tillfreds med att inte göra det alls. Precis som om mötet i sig var mer än nog, hur konstigt det än låter. För samtidigt så fick jag ju svar på precis de saker jag ville. De saker som skulle stärka anledningen att slå in på vägen ifråga. Ibland blir det inte så som man tänkt sig även om det just blir så som man tänkt sig. Om ni förstår vad jag menar. Personen var precis så där underbar som jag minns henne och jag tycker nog att kemin mer än väl finns där mellan oss. Mer än väl. Beslut har ju tagits vilken väg jag skall följa efter det. Eller rättare sagt vilken huvudväg jag skall följa. Skall ju även försöka med konststycket att ”drömvandra” en annan väg så där medvetet undermedvetet. Om vägen jag beskriver ovan är någon av de två vägarna återstår att se men jag är oerhört tacksam över att mötet tog plats och att jag där fick några rejält oväntade svar om mig själv. Kul att kunna överraska sig själv med sina egna känslor måste jag säga. Kul och samtidigt lite skrämmande hur man kan gå omkring och känna på ett sätt och sedan när det kommer till kritan så visar det sig att man inte alls riktigt känner så. Är glad att jag fått möjligheten att känna av läget på det sättet. Oerhört glad.

So don’t be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful (they’re beautiful)
Like a rainbow

Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Epilogue: ???