Ibland, när man absolut minst anar det, så inträffar de där omvälvande sakerna som sätter hela ens värld i gungning. Jag pratar om de där, både små och stora, ögonblicken i ens liv då saker som man inte planerat för händer och man bara vet att nu och för all framtid, på gott och ont, så kommer ens värld och världsbild aldrig att vara och bli densamma igen. Som tur är så ställs man inte inför många sådana ögonblick i livet. För skulle man gjort det så skulle det nog kännas som att ens verklighet befann sig i en konstant berg-och-dalbana. Man skulle nog få det svårt att greppa något reellt och hitta någon som helst fast punkt i tillvaron. Samtidigt så driver ju denna typ av radikal förändring på ens livsutveckling och eftersom man inte vill stå och stampa på samma ställe allt för länge så blir ju dessa händelser till helt underbara små ting som får en att leva upp och att se världen i ett annat ljus. Ett bättre ljus. Det spelar egentligen ingen roll ifall själva det världsomvälvande ögonblicket, just där och då, är av negativt natur för när man väl kommit förbi det hela så brukar, för det mesta och för de flesta i alla fall, allt ha lett till någon typ av positiv förändring av ens tillvaro. I alla fall åtminstone i vissa fall och sett ur vissa synvinklar. För det är ju klart, att ha mist någon kan ju i sig aldrig bli till något positivt men de förändringar det för med sig, och som man tvingas genomgå för att leva vidare, kan vara något positivt. Man får en absolut livsnödvändig spark där bak att göra något åt den situation man befinner sig i och förbättra den. Därav det positiva.

Sedan har vi ju den andra ändan av spektrat. De där gångerna när något absolut underbart inträffar och man liksom svävar som på moln och har svårt att tänka klart. Ni vet, till exempel när man träffar någon som har en sådan positiv inverkan på ens tillvaro så man inte riktigt vet vart man skall ta vägen och det enda man vill göra är att bara fortsätta umgås med personen ifråga. Det kan vara när man träffar någon som man matchar fullständigt med, och för den delen också missmatchar på helt rätt sätt med, och man skapar ett band med som är svårt att beskriva i ord. Jag skulle vilja påstå att när man träffade vissa barndomsvänner så inträffade dessa ögonblick. Inte när man träffade alla, men vissa. De som man har den där speciella kontakten med även fast livet senare tar en i olika riktning och man försvinner ur varandras vardag. Men jag lovar, du minns precis var och när ni träffades och hur det utvidgade din verklighet. Sedan har vi även vänskaper som kommit senare i livet, om du har tur. Vänskaper som visat sig ha det där lilla extra. Som du inte skulle vilja vara utan för allt smör i Småland numera. De där som du värdesätter mer än något annat och som finns i din vardag dagligen. De ögonblick då de inträffade kan vara svårare att pinpointa men de skedde lika väl, var så säker.

Sedan finns ju de där mötena som är något alldeles extra precis där och då. Mötena som får dina känslor att svalla, förälskelsen att blomstra och attraktionen att nå oanade höjder. Ibland är de tillfälliga, ibland är de inte mer än en önskan men ibland, bara ibland, så är de så mycket mer än så. Ibland är de så där underbart…ja, underbara som de bara brukar kunna vara i böcker och på film. Man sveps helt med i den andres närvaro och vill inget hellre än att tiden skall frysa så man får tillbringa resten av sitt liv just där och då. Men givetvis så fungerar det ju inte så. Life must go on, som det så fint brukar heta. Vilket är ju tur det. För inte helt ovanligt så kan dessa ögonblick växa till något mer. Något utöver känslosvallen, den initiala förälskelsen och attraktionen. Givetvis så stannar dessa känslor förhoppningsvis kvar men till det så kommer en kärlek till både det som är bra och det som är dåligt samtidigt som relationen fördjupas och man vill inget annat än den andres bästa samtidigt som man vill vara i deras närhet hela tiden och överallt. Man vill spendera varje tidpunkt, varje dag med dem oavsett vad de säger eller gör.

Skall inte påstå att jag haft många sådana stunder och möten som jag beskriver i slutet på föregående stycke. Vill minnas att jag beskrivit tidigare här i bloggen att jag nog egentligen bara varit så där kär tre gånger i mitt liv. Vilket jag står fast vid. Med det sagt så finns det personer och ögonblick som etsat sig fast hos mig. Eller kanske inte ”personer” i plural utan mer en specifik person. En person som startade något i och med det ögonblick som hon kom in i mitt liv. Jag var helt ärligt helt chanslös i mina försök att värja mig mot henne och jag har kommit till insikt att jag aldrig, aldrig, kommer att kunna släppa henne. Vilket är helt underbart! Det är en känsla som är överväldigande och som jag för alltid kommer att bära med mig;

”You stopped and smiled at me
And asked me if I cared to dance
I fell into your open arms
And I didn’t stand a chance”

”Cause you started something, can’t you see?
Ever since we met, you’ve had a hold on me”

”It happens to be true
I only wanna be with you”

Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Epilogue: ???