Att leva i nuet och försöka vara modig och våga gå vilse, att livet blir det man gör av det, att allt verkar omöjligt tills det är gjort och att eliminera saker som inte tillför något värde har den senaste tiden (åren) varit min fyra ledmotiv, eller mina fyra hörnpelare om ni så vill, för att skapa den tillvaro och det liv jag själv vill leva. Hur det har gått? Well, so far so good, men det är ju ett work in progress så gäller att inte ta ut segern i förskott men att ändå fira de små och de enkla ”segrarna”. Tycker jag på det stora hela lyckats bra med att leva i nuet, ta tillvara på de saker som dyker upp och anpassa mig till vad som händer. Blivit bättre att ta beslut, eller planera som det brukar heta, och vara nöjd med det gällande vad jag skall göra framåt i tiden och inte avvakta i hopp om att ”något bättre skall dyka upp”. Jag försöker forma mitt liv själv och inte hela tiden låta det styras av någon annan eller andras önskemål som går stick i stäv med vad jag vill och jag är på god väg att eliminera saker som egentligen inte tillför mig något alls. Som jag mest gör bara för att vara snäll eller för att det känts obekvämt att avsluta. Nä, inget mer sånt. Bort med det hela bara. Tycker väl att jag också försöker mig på saker som jag egentligen tycker verkar omöjlig men skulle samtidigt vilja våga gå lite mer vilse. Är nog fortfarande lite väl rädd för att misslyckas eller för att hamna i situationer där jag inte riktigt vet hur eller vad jag skall göra. Behöver definitivt utmana mig själv mer, våga vara modig, göra sådant som utvecklar, sporrar och samtidigt försätter mig i situationer som jag inte känner mig bekväm i men som får mig att växa som människa. Det är målet. Ett mål som, precis som bloggnamnet gör gällande, inte så mycket handlar om slutdestinationen utan om resan dit.

Även om det är nuet som hägrar starkast så kommer man ibland oundvikligen in på saker som hänt i ens liv tidigare, saker som påverkat en starkt och saker som man vet att man är lite tvetydig gentemot sig själv med. Saker som man kanske vill men samtidigt inte vill. Eller kanske tvärtom. Saker man kanske inte vill men samtidigt vill. Oavsett, och hur konstigt det än låter, så går det bara inte att komma till ett konsensus i frågan. Men det är väl det som är det underbart magnifika med känslor. De går inte att applicera någon som helst logik på dem. De lystrar inte till sunt förnuft, till logiska slutsatser, till vad som vore bäst för en i långa loppet. Nä, de lever lite av ett eget liv och dikterar sina egna villkor och sin egen verklighet utifrån hur de tycker det skall vara. Att olika människor sedan är bättre eller sämre på att lyssna till, följa, våga visa eller ignorera sina känslor är ju något som är otvetydigt. Är ju det som gör oss alla så underbart olika varandra vilket också är det som skapar dynamiken i våra relationer. Visst är det fantastiskt och motiverande att kunna ta sina känslor i beaktande, eller hur?

Det är väl där som jag kanske skulle behöva vara lite mer modig. Våga gå vilse lite mer. Lyssna mer till mina känslor och agera därefter. Vet ju med mig att jag verkligen tenderar att bli för evidensbaserad, luta mig mot logik och falla tillbaka på vetenskapliga belägg mer än att gå på känslor och infall. Även fast jag borde vid det här laget veta att jag nog har en rätt bra uppsättning ”utrustning”, eller ”verktyg”, med mig för att klara av att hitta ut ur (känslo)labyrinten ifall jag går vilse? Det gäller ju att vara nyfiken och hitta nya möjligheter. Att uppleva livet maximalt. För det är ju nu det är som bäst. Livet är ingen åskådaraktivitet utan man skall uppleva det till fullo. Lev livet nu. Inte imorgon. Så därför behöver jag våga lyssna på mina känslor och låta dem leda mig vilse ifall det är dit de leder. De visar mig nog rätt igen ifall det sker. Hjälper mig nog att navigera rätt. Göra om allt från början. Att hitta tillbaka. Skulle faktiskt göra det igen. Men bara för hon. Tills den dagen. Tills dess….

”That place you took inside my open heart
It’s waiting for your return
It keeps replaying from the very start
And it’s easy, so easy just to fall apart
But for you, I would do it all again
Til the day you call me by your name
Til that day you call me by your name
Until then”