För lite mer än 5 år sedan så skrev jag ett blogginlägg där jag kikat igenom samtliga 4 Bond-filmer som vid den tidpunkten hade kommit ut. När nu så Daniel Craigs sista film i agentrollen äntligen kommit ut på biograferna, efter att ha försenats otaliga gånger på grund av Corona-pandemin, så tänkte jag att det var på sin plats med en uppdatering. Tycker jag fortfarande likadant om filmerna eller har tiden gjort att jag ändrat mig?
När Casino Royal släpptes 2006 så hade jag helt ärligt lite svårt för Craig i rollen som superagenten men han har definitivt vuxit in i rollen och med tiden så har jag faktiskt kommit att gilla hans tolkning riktigt mycket. Han är inte bäst, inte ens i närheten, men han är åtminstone bra. Vem som är bäst? Roger Moore så klart. Det vet ni ju att jag tycker. På andra plats kommer Timothy Dalton, följt av Sean Connery, Craig, Pierce Brosnan och sist George Lazenby. Räknar inte riktigt David Niven då hans Casino Royal-film från 1967 inte är en officiell Bond-film, precis som Never Say Never Again trots att den har Connery i huvudrollen.
Men nu så var det filmerna vi skulle bedöma, inte Bond-skådisarna, och nedan följer en uppdatering:
Casino Royal (2006)
Betyget från senast står sig. Det mesta är bra i Craigs första som den engelske superagenten och ledmotivet You Know My Name av Chris Cornell är fortfarande helt suveränt. Visst, man kan förstå kritiken gällande att man hämtat lite väl mycket inspiration från de suveräna Bourne-filmerna, men sämre förlaga kan man ju ha. Mads Mikkelsen som skurken Le Chiffre är bra, Eva Green är vacker som få i rollen som Vesper Lynd och Caterina Murino som den andra Bondbruden, Solange Dimitrios, är även hon bedårande. En stabil första film som lockar till mersmak och att man vill ha mer av Craigs James Bond.
Betyg: 4+ av 7 möjliga.
Quantum of Solace (2008)
När jag skrev om QoS första gången efter att jag sett den så tyckte jag inte riktigt att den höll samma höga standard som Casino Royal. Jag tyckte förvisso då att CR var den bästa Bond-filmen efter magiska Live and Let Die, vilket väl var att ta i, men trots det så gillade jag redan då QoS. Har sedan dess omvärderat förhållandena mellan de två första Bond-filmerna med Craig och håller QoS som den bättre. Varför den klassas som den sämsta filmen i Craig-eran förstår jag inte och tycker den är oförtjänt utskälld. Visst, klippningen är lite väl musikvideoaktig och skurken är nog en av de blekaste i en Bond-film, men det är en riktig actionpärla från början till slut. Den inledande biljakten går verkligen inte av för hackor och Olga Kurylenko och Gemma Arterton tillför i sedvanlig Bond-ordning lite kvinnlig fägring till spektaklet. Något som dock inte går att bortse ifrån är katastrofen till Bond-låt av Jack White och Alicia Keys; Another Way to Die. Horribelt urusel!!! Den är i min bok den klart sämsta Bond-låten till dags dato!
Betyg: 5 av 7.
Skyfall (2012)
Det är ju svårt att inte börja med att nämna Adeles strålande ledmotiv med just namnet Skyfall. Nu är ju inte Adele någon storfavorit hos undertecknad men även jag kan ju höra storheten i låten som välförtjänt förunnade henne en Oscar, den första för en Bond-låt förövrigt. Filmen då? Riktigt bra, bara kanske inte riktigt så superbra som alla verkar tycka i min Bond-bok. Gillar att både Miss Moneypenny och Q är tillbaka, gillar Ralph Fiennes som Gareth Mallory och och gillar även Javier Bardem i rollen som Bond-skurken. Gillar dock inte att man redan efter två filmer gjort Bond ”gammal”. Eller åtminstone antyder att han är gammal. Har i sak inget emot att han hamnar ur form men det där med åldrandet hade de kunnat skippa. Det finns som sagt mycket att gilla men betyget från tidigare kvarstår.
Betyg: 5- av 7.
Spectre (2015)
Jag gillar Spectre, till skillnad mot många andra vad det verkar, och gjorde det redan från första gången jag såg den, vilket jag skrev om här. Det som de flesta verkar ha problem med gällande filmen är att Quantum-organisationen från de tidigare filmerna här transformeras om till Spectre och att man samtidigt försöker knyta ihop allt till en helhet, men just de två sakerna har jag inga som helst problem med. Jag tycker man lyckas sammanfoga alla intriger och trådar som byggts upp i de tidigare filmerna på ett strålande sätt och jag gillar, också till skillnad mot många, Christoph Waltz i rollen som Bond-skurkarnas Bond-skurk; Ernst Stavro Blofeld. Gillar även, återigen tvärtemot vad alla andra verkar göra, Bonds relation till just Blofeld och hur de har en historia som knyter dem samman. Utöver det så är Léa Seydoux magisk som Dr. Madeleine Swann, Dave Bautistas Mr. Hinx håller nästan Oddjob eller Jaws-klass, Monica Bellucci är vacker som få och Craig är helt briljant i rollen som Bond. Ledmotivet, Writings on the Wall, av och med Sam Smith gillas också, vilket ni som läser denna nonsensblogg vet. Så vad blir då betyget när jag kikat igenom filmen igen? Jorå, det står sig från senast.
Betyg: 6 av 7.
No Time to Die (2021)
Craigs svansång som den brittiske superagenten är bra, något annat går inte att tillstå, men den är inte fantastisk. Inte ens i närheten faktiskt. Jag gillar hur hans relation med Dr. Madeleine Swann utvecklas, hur han dras tillbaka in i hetluften och hur man knyter tillbaka till de tidigare filmerna. Det jag inte gillar är längden på filmen, inte superförtjust i hur en ny organisation utöver Spectre kommer in i bilden och jag måste tillstå att jag har lite svårt för den nya 00-agenten. Sedan kan jag tycka att ljuvliga Ana de Armas potential underutnyttjas och har lite svårt att se henne som en klassisk Bond-brud, vilket också kanske är meningen, men trist likaväl. Jag är väl i vanliga fall inget superfan av Billie Eilish men jag måste tillstå att jag gillar hennes Bond-motiv med samma namn som filmtiteln. Lagom vemodig och lagom radiopoppig. Så vad blir betyget då? Ja, i klass med Casino Royal skulle jag vilja påstå. Filmen är som sagt bra, men inte så bra som jag hoppades på. Fast är väl en passande avslutning med en film i samma nivå som den första.
Betyg: 4+ av 7.