För ganska precis 2 år sedan så startade jag denna serie blogginlägg titulerade ”Crossroads” och i föregående kapitel så gjordes en recap på vad som varit, vad som avhandlats och vad som dessa inlägg om mitt vägskäl betytt hittills. Allt gjordes i sann Supernatural anda och precis som det brukar göra där efter återblicken så kommer här vad som händer nu. Är ni beredda? Well, oavsett om ni är det eller inte så here goes nothing:

NOW

I det nittonde inlägget i denna bloggserie; I Don’t Believe in Love, så kom jag slutligen fram till att jag är kär. Precis här och nu. Vilket är vars vi står idag. Jag har inte gjort något, det vill säga agerat på mina känslor, sedan jag faktiskt kommit till den slutsatsen. Eller kommit till den slutsatsen, mer erkänt för mig själv kanske något som alla andra vetat hela tiden. Men ibland så måste man helt enkelt komma underfund med sig själv och även om det varit uppenbart för alla andra så behöver man applicera diverse känslomässiga skyddsmekanismer för att helt enkelt skydda sig själv och kunna gå vidare i livet. Vilket jag gjort. Jag är kär men mitt liv är inte avhängt på hur tillvida det kommer att bli jag och hon. Nä, det ser jag som en extra krydda i tillvaron. Något underbart som skulle göra allt så där operfekt perfekt, om ni är med på hur jag menar. Men blir inte utfallet så som jag önskar så tror jag nog att det skall gå alldeles utmärkt att gå vidare här i livet ändå. Jag kommer förstås att sörja något som aldrig kommer att komma till stånd men jag kommer inte gräva ned mig och försvinna för det. Den biten har jag kommit förbi. Det är en balans som jag verkligen gillar att jag har hittat. Det betyder att mitt gamla jag är tillbaka. Den som känner tillförlit och som är nöjd med sig själv och sin tillvaro. Vilket jag är för första gången på väldigt länge. Tillfreds alltså.

I Chris Evans, ja ni vet han som spelar Captain America, film Before We Go från 2014 så frågar huvudkaraktären, spelad av Evans själv, sitt sällskap som han hjälper i New York natten, spelad av en underbar Alice Eve, som svarar precis hur enkelt det egentligen är:

”God. Why is it that any one decision always seems too small to be the biggest decision of your life.”

”I don’t know but sometimes you have to just make the choice and jump.

Så där är jag nu. Vi närmar oss nästa ”vändpunkt” (se kapitel 16). Dags att lämna Akt 2 och gå in i sista akten. Fördjupningen har skett i och med konstaterandet av att jag är kär och upptrappningen mot att jag nu behöver agera har gjorts utifrån att jag har gjort mitt val. Nu återstår det bara att göra hoppet. Det svåraste av allt. Men det är nu dags att jag försöker våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och samtidigt be om hjälp från mina vänner, mina släktingar (och för den delen även hennes om jag kan), hämta styrka från våra familjemyter och speciellt hämta inspiration från alla mina olika favorithistorier. Det är hur detta skall bli verklighet. Det är det som kommer bli den andra vändpunkten. Med målet klart så är det nu bara att ta steget och… ja, precis; Hoppa!

Tidigare och kommande kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Epilogue: ???