Årets bloggkategori Breaking the Silence, taget från Queensrÿches mästerliga låt, har som uppgift att jag skall sluta hålla saker för mig själv och istället berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Simple as that! Men hur går det med det då? Det är det som jag tänkte vi skulle bena ut i dessa inlägg utifrån den magnifika låttexten av Chris DeGarmo och Geoff Tate. Jag vill även att dessa inlägg skall fungera som en ständig påminnelse om att jag skall våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka just mina känslor. So, here goes nothing:

They told me to run, but just how far?

Det brukar vara många som vill ge en goda råd; gör si, eller gör så, men faktum är att jag har lärt mig att mest lyssna på mig själv. Visst har jag ibland lyssnat på något som inte riktigt funnits där och rusat iväg åt än den ena och en den andra riktningen, men faktum är att det mest bara gjort mig ännu mer vilse än vad jag var innan. Har aldrig riktigt gillat det där med att rusa huvudstupa in i saker och de gånger jag gjort det har jag sannerligen inte vetat hur långt jag skulle gå. Nä, jag är nog mer av den avvägda överlagda typen, vilket ni nog märkt av vid det här laget.

Can I go wearing the black mask of fear?

Det här året, som nämnts tidigare, så skall jag ju försöka våga mer och göra allt för att följa och visa mina känslor, vilket ju innebär att jag inte kan låta mina rädslor styra mig. Jag behöver äga min egen rädsla och pusha mig själv till att göra saker som gör mig både sårbar och utlämnad, så inga masker här inte.

The hate in my eyes always gives me away

Jag hatar ingen. Inte ens i närheten. Visst finns det personer och företeelser som jag ogillar, eller vart fall gillar mindre, men för det så springer jag inte omkring och hatar dem. Det tar alldeles för mycket energi och jag lägger faktiskt hellre den energin på annat än att hata. Att det syns på mig när jag inte gillar saker råder det nog inga tvivel om, men även ifall det finns personer som jag tycker gjort en orätt emot mig så bryr jag mig faktiskt inte så mycket om dem eller det som de gjort. Jag förpassar dem till periferin av mitt liv istället.

The tension building slowly

Det här är verkligen sant i detta nu i mitt liv. Jag har anammat det här med att skynda långsamt med den som jag är intresserad av och låta en bra grund byggas upp. Rätt eller fel vet jag faktiskt inte, men det är en delikat situation som behöver hanteras varsamt. Tror jag i alla fall. Eller så är det bara så att jag inte riktigt vågar göra det som jag behöver göra för att vi skall komma vidare. Ibland behöver man ju smida medan järnet är varmt men just nu så är jag inte riktigt där. Än. Men sakta men säkert så kommer vi dit.

Now I lost everything I had in you

Det här har ju hänt några gånger i mitt liv nu att jag upplevt uppbrottets tråkiga (finns det en rolig?) sida, vilket ju är oundvikligt när man haft flera förhållanden, och även om jag inte är den som sitter runt och ältar det som varit utan försöker blicka framåt på det som komma skall, så kan jag inte förneka att det känts som att jag förlorat allt åtminstone två gånger. Inga roliga upplevelser och inget som jag önskar uppleva igen. Kanske därför jag är lite rädd för att visa eller uttrycka vad jag verkligen känner? Jag försöker skona mig själv från att uppleva förlust igen.

Nothing we shared means a thing

Det här är ju inte sant, även om det är den initiala känslan vid ett uppbrott. Just där och då så känns ju allt bortkastat. Med tiden så ändras det dock och man kommer till en punkt där man även lär sig att värdesätta den tiden. Så också för undertecknad. Visst hade jag önskat att det gått annorlunda i några av fallen och visst kan jag önska att jag agerat annorlunda där och då, men faktum är att jag håller alla de upplevelser jag varit med om, bra som dåliga, varmt om hjärtat. Är ju mitt liv vi pratar om trots allt och jag gillar mitt liv på det stora hela.

Without you close to me

Det är ju det här jag vill ändra på, som ni mycket väl förstår. Men det är inte så där superlätt då vi faktiskt inte daglig dags befinner oss i samma stad. Då jag alltid väljer att se saker från den vinkeln att det inte är ett problem utan en möjlighet till förbättring så är det dock en liten sak i min värld men dock något som måste ”förbättras”. Det jag försöker göra nu är att skapa en mental närhet. Få oss att känna oss nära varandra trots det uppenbara fysiska avståndet som finns där allt som oftast. Inte lätt, men det är där vi är idag.

I can’t live without you

Det kan jag. Precis som jag skrivit här i bloggen tidigare så har jag nått en punkt där jag är helt tillfreds med att saker fortsätter som de är även fast jag identifierat att jag är kär. Det skulle vara oerhört tråkigt att leva utan personen ifråga men det skulle inte vara slutet på världen så som vi känner till det. Vilket kanske är mitt problem? Det gör att det inte känns som att jag förlorar något ifall jag inte agerar. Kanske behöver jag nå mer av en känsla att jag inte kan leva utan henne? Kanske då agerar jag?

Så kommer detta göra att jag vågar visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier? Nja, men vi kommer dit. Lovar.

Tidigare:
Breaking the Silence – Verse 1
Breaking the Silence – Fugue; ”2020”
Breaking the Silence – Prelude; ”Uppdaterad blogg (återigen)”