Jag har ju vid flertalet tillfällen skrivit (här, här och här åtminstone) om att jag prenumererar på Olof Röhlanders veckonyhetsbrev; Din Termos i Gryningen och för en till två månader sedan så pratade han om fördelarna med att bli äldre. På sätt och vis i alla fall. Han menade att då vi blir äldre så blir vi mindre benägna att vara andra till lags, vi gör inte saker ”bara för att man ska göra dem”, frågar inte ängsligt vad andra tycker utan lever helt enkelt livet så som vi vill. Inom vissa ramar förstås. Vi kan ju inte sväva i väg och göra preeeciiis som vi vill, men ni förstår nog vart jag vill komma utan att bli helt anarkistiska. Man lär sig att uppskatta de fina ögonblicken, enligt Olof, de som man tog för givna tidigare i all ungdomlig hast. Nu menar jag ju inte att jag precis gått och blivit lastgammal, ni vet, som någon gammal vis trollkarlsgubbe. Nä, verkligen inte! Men är väl inte direkt purung numera heller, även om man själv tror det ibland. Oavsett, det jag vill komma fram till är att jag håller med Olof. Håller med om att man får en tydligare ledstjärna i livet med åldern. Inte så att man nödvändigtvis vet VAD man vill, men man vet åtminstone vad man INTE VILL. Man vågar stå emot andra, gå sin egen väg och det känns helt OK att inte vara alla till lags. Denna ledstjärna, polstjärna, northern star, eller vad du nu än vill kalla den, kärt barn har ju som sagt många namn, är vad som gör att vi lyssnar både på hjärnan och på hjärtat. Man har liksom lärt sig ett slags konsekvenstänk gällande sina handlingar. På gott och ont. Man blir ju mindre riskbenägen och står kanske över det där roliga bara för man inser vad som skulle kunna hända ifall det skulle gå fel. Å andra sidan så ger ju erfarenheten och kunskapen man erhållit som äldre att man lättare vågar följa stjärnan, som blivit tydligare och lättare att förstå. Det jag vill komma till är att även om man hittar sin inre kompass enklare, vet vad man vill undvika och vet med sig att man är tryggare i sig själv så kan man också bli fegare att kliva ut ur det inrutade mönster man satt upp för sig själv. Man tvekar när man borde satsa och går därigenom miste om mycket roligt som skulle kunna hända. Det är vad jag vill påminna mig själv om. Att vi lever bara en gång och det är därför viktigt att man låter sin polstjärna guida en även mot lite riskfyllda saker. Friskt vågat, hälften vunnet, för att använda den gamla klyschan. Så där är vi. Dags att göra som Hemingway sa:

Live the full life of the mind, exhilarated by new ideas, intoxicated by the Romance of the unusual

För som ni vet, i slutet av vägen så ångrar vi bara chanserna vi inte tog. Det vill inte jag göra. Jag vill inte gå miste om något. Därför skall jag låta mig guidas av min inre ledstjärna, min Northern Star, som jag härmed programmerar så att mitt undermedvetna skall tillåta att jag lever mitt liv till fullo. Hur klyschigt det än må låta. Men jag vill våga mig på att bli exalterade över det ovanliga. Bara så ni vet! Så hur är det nu Benjamin Syrsa sjunger?

”When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires will come to you

If your heart is in your dream
No request is too extreme
When you wish upon a star
As dreamers do
Fate is kind

She brings to those who love
The sweet fulfillment of their secret longing

Like a bolt out of the blue
Fate steps in and sees you through
When you wish upon a star
Your dreams come true”

Second Star to the right, straight on till morning to Neverland ...