Årets bloggkategori Breaking the Silence, taget från Queensrÿches mästerliga låt, har som uppgift att jag skall sluta hålla saker för mig själv och istället berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Simple as that! Men hur går det med det då? Det är det som jag tänkte vi skulle bena ut i dessa inlägg med samma titel som kategorin. Samtidigt så vill jag att dessa inlägg skall vara en ständig påminnelse om att våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka just det. Mina känslor.
Låten, alltså Breaking the Silence, hittar vi ju på mest troligt den bästa konceptplatta som gjorts; Operation: Mindcrime, och genom den skivan så får vi följa huvudpersonen Nikki, en drogberoende mördare som blir kär i en nunna. I tron att han orsakat hennes död så har han svårt att hantera förlusten och i det nalkande vansinnet så driver han runt på gatorna ropandes hennes namn, dvs han bryter tystnaden. Nu är ju inte allt i mitt liv ens tillnärmelsevis lika blodfyllt och hemskt som det som Rÿche sjunger om, men det här med att bli kär i någon oväntad och hur det sedan sakta men säkert driver en liiiite till vansinne kan jag väl känna igen. Faktiskt.
Breaking the silence of the night
Ja, här så har jag ju inte gjort några framsteg. Eller rättare sagt jag har inte brutit tystnaden och berättat för henne hur jag känner. Jag tror att hon är medveten om det hela, eller åtminstone anar, men jag har som sagt vad inte rent ut sagt vad jag känner. Fast det är ju inte något man direkt gör heller, tänker jag. Vid nått tillfälle så gör man det såklart, men man vill inte bara vräka ur sig sitt hjärtas innersta och därigenom lägga hela ansvaret på henne att återkoppla på något sätt. Nä, det gäller att istället behålla initiativet och ansvaret för att det skall bli något mer och förhoppningsvis så når man dit man vill när man vill genom sina handlingar. Det är det som jag menar med att byta tystnaden i detta fallet. Utsikterna ser inte helt mörka ut, utan att ta ut något i förskott, men samtidigt så kan mycket hända och det är sannerligen en delikat situation. Delikat indeed. Jag återkommer mer runt det här med att inte lägga över ansvaret på henne samt den delikata situationen i senare inlägg. Lovar.
Can’t you hear me screaming?
Vissa dagar, när ens tankar snurrar på högvarv gällande personen ifråga, så blir det lätt att man drivs till sprickningsgränsen och inget annat önskar än att skrika ut hennes namn och sina känslor. Dock så gör man ju inte det utan man behärskar sig, funderar, planerar, agerar och fortsätter på den utstakade vägen som så småningom skall leda en till den man åtrår. Jag är helt klart på den väg jag vill vandra och det finns, om än inte en kristallklar, en bild och en plan gällande de steg som nu skall tas för att komma i mål. Vad dessa steg är och målbilden återkommer jag också till i senare inlägg.
I look for your face in the neon light
Faktum är att jag gör precis det. Letar efter hennes ansikte överallt. Hon är, så som Elvis så förtjänstfullt sjöng, Always on my mind. Hon är bland det första jag tänker på när jag vaknar och det sista som finns i mina tankar innan jag somnar. Så enkelt är det. Hon är måttstocken som alla mäts mot i mina ögon och det är hittills ingen som kommer i närheten. Beskriver inte det vad jag känner inför henne så vet jag inte vad som skulle göra det.
You never answer me
Här tänkte jag vända på kakan. Vända den mot mig själv faktiskt. Allt för att jag inte riktigt vågat svara på frågor om detta. Har vid ett par tillfällen pressats av både vänner och av släktingar om hela denna situation och hade svårt, väldigt svårt, att erkänna både hur det ligger till och hur jag känner. Inte så att jag ljög men jag berättade inte heller hela sanningen. Vågade inte visa mig sårbar faktiskt. Påstod hellre att jag hade full kontroll på situationen och att den befann sig precis där jag ville att den skulle befinna sig. Inte direkt osant, men inte heller precis så som det är. Allt det för att inte visa mig svag, inte ha kontroll på situationen och för att inte behöva be om den där hjälpen som jag påstår mig ska göra. Nä, vi är nu vid halvårsmarkeringen och skall det bli något av detta så krävs det att jag vågar göra det jag sagt; ta hjälp, lämna ut mig själv och säga vad jag verkligen känner. Alltså säga det i handling mer än i ord, som ni förstått vid det här laget, och be mina nära och kära att hjälp till så mycket som det bara går för att mina innersta drömmar skall bli verklighet.
Återstår att se vars vi är när vi kommer till nästa refräng. Förhoppningsvis på en plats där jag både bett och fått den hjälp som kan behövas.
Tidigare:
Breaking the Silence – Verse 2
Breaking the Silence – Chorus 1
Breaking the Silence – Verse 1
Breaking the Silence – Fugue; ”2020”
Breaking the Silence – Prelude; ”Uppdaterad blogg (återigen)”