En krönika i Aftonbladet för några månader sedan hade samma titel som detta inlägg och jag kom på mig själv med att återkoppla till den i efterdyningarna till begravningen som jag beskrev här. Det fick mig även att åter reflektera över min kusins bortgång för några år sedan då båda händelserna på något vis känns surrealistiska och båda personerna lämnade jordelivet i alldeles för ung ålder. Precis som krönikan beskriver det så finns det en bitterhet och en sorg över att man inte gjorde något tillsammans medans tid fanns. Att man alltid skulle göra något senare. Problemet är bara att helt plötsligt så finns det inget senare. Möjligheten finns inte längre. Det som båda mina vänners bortgång, vilket också aktualiserats med den senaste tidens pandemi i form av coronaviruset och alla som går bort på grund av det, så bryskt påvisar är att det gäller att ta vara på alla ögonblick när de uppenbarar sig. Att inte vänta, då senare kanske aldrig kommer.
När jag formade årets nyårslöfte så beskrev jag att jag brukar tycka om att hålla saker för mig själv. För att jag alltid tyckt att andra inte har med det att göra men kanske främst av rädsla för att andra inte skall tycka som mig. Tycka mindre om mig för att jag kanske har en avvikande åsikt eller att jag helt enkelt inte skall få det gensvar från motparten som jag önskar. Det här gör att jag ogärna tar några chanser gällande mina känslor. Berättar sällan eller aldrig vad jag känner för vissa personer och hur jag vill att saker och ting skall utvecklas. Jag väntar gärna till senare.
I alla de olika Crossroad-inläggen så har jag ju försökt bena ut det här med kärlek och också försökt genom beskriva det virrvarr som utgjort (utgör?) mitt så kallade kärleksliv och de olika valmöjligheter, vägar, jag ställts inför i mitt alldeles egna vägskäl. Jag har ju nu till syvende och sist kommit fram till att jag är kär och jag lovade att jag skulle våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv, och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka min kärlek. Jag har dock än så länge väntat med allt det där. Väntat till senare.
Men det där med senare är en lömsk allierad, som sagt. Att inte agera och inte våga utelämna mig i enlighet med vad jag kommit fram till är vanskligt. Ögonblicket kan gå mig förbi för att aldrig återkomma bara för att jag inte berättat hur jag känner. Simple as that. Det har blivit dags att sätta ett måldatum så att senare omvandlas till något reellt. Det har blivit dags att leva upp till mitt nyårslöfte; att våga bryta min tystnad samtidigt som jag inte skall ha några hemligheter eller berätta några lögner.
Har ju tidigare här i bloggen skrivit om det här med Drömmar, Mål och att ha en Plan:
A DREAM written down with a date becomes a goal.
A GOAL broken down into steps becomes a plan.
A PLAN backed by action becomes reality.
De kommande No Time to Die-inläggen kommer beskriva Drömmen och det som jag skrivit om i Crossroads-inläggen tillsammans med mitt nyårslöfte är i grunden Målet, åtminstone med mitt kärleksliv. I Breaking the Silence-inläggen så kommer jag lägga upp planen steg för steg med de actions jag behöver vidta för att göra min dröm till verklighet. I år. Under 2020. Är ju då som mitt nyårslöfte gäller. Så det är hög tid att sluta försöka göra allt själv och börja be om den hjälp jag sagt mig jag skall be om för att försöka få den jag är kär i. Det är dags att sluta vänta. För som alla dessa på tok för tidiga bortgångar påmint mig om så finns det kanske inget senare.
I followed that beautiful sound
Of her drum to her bedroom
Bitin my nails
Oh I wasnt sure she was for real
Yea, I got lucky, so lucky
Just to meet her
I never lost out
Til late, later on