När jag satt på jobbet i söndags (jo, jag jobbade en söndag) så hade jag på Bandit Rock i bakgrunden (som jag nästan alltid har) och då kom en av mina absolut favoritlåtar genom tiderna på repertoaren. Det fick mig att inse hur sjukt mycket bra hårdrock det finns och som ni vet så brukar jag ju (felaktigt) hävda att mitt musikintresse är trehövdat; att det består av Michael Jackson, Meat Loaf och så där ologiskt just hårdrock i största allmänhet. Visst stämmer det väl till viss del, men det finns ju så mycket mer som jag lyssnar på än så. Vilket ni vet vid det här laget. Men det är väl med det på precis samma sätt som när Obi-Wan i Return of the Jedi säger till Luke, gällande att hans far är Darth Vader och att han i A New Hope sagt att Vader dödade hans far:
What I told you was true, from a certain point of view
Obi-Wan Kenobi
Hur som helst så fick låten mig att tänka på att det kanske blivit dags att försöka göra en 10-i-topp-lista över de bästa hårdrockslåtarna. Menar har ju gjort en lista för MJ och ML respektive, så det är väl hög tid, tycker ni inte? Tänkte väl det! Det är dock ingen lätt uppgift att försöka kondensera ned hela hårdrocksgenren till en lista med de 10 bästa. En nästan helt omöjlig uppgift skulle jag vilja säga! Men just därför så gör vi väl ett försök och för att inte flöda över listan med endast en artist, eller ett band, så sätter jag en begränsning att endast en låt per artist får läggas till. Vilket inte gör det lättare direkt!
Först tänkte jag ge en rad hedersomnämnanden och även lista en rad som inte kom med på listan (följ länkarna så hittar ni mina favoriter med varje grupp). Först ut får väl bli Metallica som även om de gjort väääldigt mycket bra faktisk inte är någon favorit, vilket jag berättat om tidigare. Inte heller AC/DC, Kiss eller Mötley Crüe, som när man börjar lyssna på dem inser hur sjukt mycket bra de gjort, återfinns på listan. För att inte tala om Guns N’ Roses, Def Leppard eller Skid Row. Då har vi ju inte ens börjat nämna storheter som Led Zeppelin eller Black Sabbath. Inte heller ungdomsfavoriterna Alice Cooper, Accept, Twisted Sister eller Europe lyckades ta sig in på listan. Eller Triumph, Helix och Treat. Faktiskt inte heller Foreigner, Kansas eller Deep Purple. En hel massa suveräna band och låtar som inte kommer med. Ozzy någon? Motörhead? W.A.S.P? Saxon? Judas Priest? Krokus? Alla otroligt bra! Inte ens Tygers of Pan Tang eller Scorpions kom på tal. Eller vår svenske gitarrvirtuos Yngve Malmsteen. För att inte tala om Östersunds stolthet i genren; 220 Volt. Några som var nära dock, men som inte riktigt nådde ända fram, var UFO, Aerosmith, Magnus Karlsson’s Freefall och Journey. Så vilka kom med då? Ja, bland många glömda och många inte omnämnda, så kommer här min topp 10. En lista som mycket väl kan se helt annorlunda ut imorgon:
#10: Helloween – Keeper of the Seven Keys (1988)
En magisk sånginsats av Michael Kiske gör denna låten till en helt suverän liten pärla som förtjänar att finnas med på vilken 10-i-topp-lista som helst. Sanna mina ord!
#9: Bruce Dickinson – Tears of the Dragon (1994)
Jag vet att ni förväntar er att Maiden finns med på listan (och det med all rätt!) och det kan ju ses lite som fusk att då ha med Bruce, men faktum är att denna låten är så suverän att det faktiskt lätt skulle kunnat varit en Maiden låt. Magiskt bra!
#8: Manowar – Master of the Wind (1992)
Att jag inte skulle ha med Manowar på listan fanns nog inte egentligen på världskartan. Frågan var mer vilken av deras låtar som skulle komma med? Det stod länge och vägde mellan denna och fantastiska The Crown and the Ring, men slutligen drog denna det längsta strået…
#7: Avantasia – Wicked Symphony (2010)
Ända sedan jag upptäckte Avantasia så har jag varit helt frälst i Tobias Sammets soloprojekt. Fantastiska låtar med fantastiska gästartister som jag redan gjort en topp-10 på. Detta är dock den starkast skinande pärlan i samlingen.
#6: Whitesnake – Love Ain’t No Stranger (1984)
David Coverdales suveräna stämma gör denna till Whitesnakes bästa låt enligt mig. Av mycket bra som de släppt är det oftast denna jag återvänder till och konstigt är väl inte det då den bara blir bättre och bättre med åren.
#5: Bon Jovi – Runaway (1984)
Det hade lätt kunnat bli Livin’ on a Prayer eller You Give Love a Bad Name på listan istället, men faktum är att denna suveräna låt från deras debutplatta är min favorit. Är det inte din, så säg?
#4: Dio – Last in Line (1984)
Att välja favoritlåt med Ronny James Dio är sannerligen ingen lätt uppgift, vilket jag även antydde på försommaren då jag skrev om honom på 10-årsdagen för hans bortgång. Det var verkligen en hårdrocksikon som lämnade oss! För tillfället är denna låten favvon, men det brukar ändras gällande denna herre hela tiden.
#3: Queensrÿche – Eyes of a Stranger (1988)
Att Queensrÿche skulle dyka upp på listan förvånar nog ingen, inte minst utifrån hur mycket jag skrivit om dem det senaste året. Precis som i min topp-10-lista med dem så är detta favoriten bland alla deras fantastiska alster och ja, frågar ni mig så är det inget Rÿche utan Geoff Tate. Sorgligt nog. Karln är helt enkelt magiskt bra på att sjunga!
#2: Van Halen – Dreams (1986)
Här kommer låten jag hörde på radion i söndags och som triggade hela denna lista. En helt makalöst bra låt och Van Halen är sannerligen såååå mycket bättre med Sammy Hagar som sångare än med David Lee Roth. Åtminstone i min bok. Kan inte med ord beskriva hur magiskt bra denna låt är!
#1: Iron Maiden – Empire of the Clouds (2015)
Det rådde väl aldrig egentligen några tvivel om vilken grupp som skulle hamna överst på denna lista, eller hur? Med en helt suverän repertoar med låtar att välja från, en fantastisk Bruce Dickinson och ett track record som faktiskt bara gör dem bättre och bättre för varje år som går, så kunde det inte bli några andra. Faktiskt. Det här är favoriten just nu, så luta dig tillbaka och njut av 18+ minuter av ren och skär magi!
#0: Wizzard (1986)
Det får bli ett hedersomnämnande till Världsmetropolens gamla hårdrockare, och tillika Hotings stolthet i sammanhanget, som väl inte ens var i närheten av listan, men som ändå förtjänar att omnämnas för den rena och skära nostalgin de för med sig: