Blogginläggen Breaking the Silence, taget från Queensrÿches mästerliga låt, har som uppgift att jag skall sluta hålla saker för mig själv och istället berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Simple as that! Men hur går det med det då? Det är det som jag tänkte vi skulle bena ut i dessa inlägg. Samtidigt så vill jag att dessa inlägg skall vara en ständig påminnelse om att våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka just det; mina känslor.
There’s no direction to my stare
Helt ärligt så känner jag mig faktiskt lite vilse i mina egna känslor för tillfället. Eller det är inte så mycket att det är oklart vad jag känner, men jag känner mig lite vilse gällande vad jag skall göra. Eller egentligen så har jag ju en plan. Ja, det finns faktiskt en plan. En plan som varit i görning läääänge och som man faktiskt kan pussla ihop utifrån alla inlägg jag gjort här i bloggen. Kanske presenterar jag den i sin helhet i något framtida inlägg. Kanske inte. Oavsett så har planen givetvis fått förändras, som alla bra planer får under vägens gång, för att hantera de delikata situationerna som jag som bäst håller på att beskriva i Crossroads-inläggen. Saken är väl mest den att jag är ytterst osäker om det är en bra plan?
No more flame burning in my heart anymore
Så, jag har nu i alla fall inlett det som jag beskrev i det senaste Projekt-inlägget gällande mitt livs kärlek, nämligen att jag har distanserat mig från henne. Tråkigt och svårt men samtidigt ett ont måste. Faktum är att hon har velat chatta, velat träffas och har ringt mig, men jag har varit väldigt kort i min dialog, inte besvarat hennes samtal och jag har endast svarat på direkta förfrågningar via snapchat, inte tagit upp eller besvarat några av hennes försök till vidare diskussioner. Fast samtidigt som jag försöker distansera mig så vill jag ju inte framstå som en skitstövel som inte svarar och som ghostar henne totalt. Vill att det mer skall upplevas som att jag helt enkelt inte har tid med henne och att jag väljer att inte umgås med henne. En balansgång, jag vet, men en jag behöver bemästra för att det här skall enligt den plan som jag stakat ut för att hantera denna situation.
Quiet, I keep it to myself
Ja, än så länge så har jag behållit mina känslor för mig själv och inte berättat för henne hur jag känner. Fast jag har i alla fall tagit första steget mot att berätta. När hon nu senast har velat umgås, dvs träffas, så har jag sagt att jag inte vet om jag kan träffa henne, vilket då gjort att hon undrat varför? Det har jag inte svarat på, utan jag har bara sagt att jag kanske berättar när vi träffas. Vilket jag tror har förbryllat henne. Eller borde göra det i alla fall. Det är planen.
Until the sun sets slowly
Det känns som att vi kommit till slutet nu. The End Game. Som att solen håller på att gå ned över det som vi har, vilket gör mig både hoppfull samtidigt som det gör mig lite ledsen med tanke på de delikata situationerna. Oavsett så kan jag ju bara göra vad jag kan, utifrån de resurser jag har och där jag befinner mig nu.
I hear your voice in the evening rain calling
Jag tror att hon har ett behov av att träffas. Eller behov och behov, men jag tror hon vill berätta om sitt liv. Berätta för just mig. Jag har varit ett stöd för henne under en lång tid, precis som hon har varit för mig även om det inte varit lika uppenbart, och att jag nu helt plötsligt inte finns tillgänglig när det händer mycket i hennes liv är nog lite nytt för henne. Faktum är att det hänt rätt livsomvälvande saker för henne, på ett positivt sätt, de senaste månaderna och om vi skall vara ärlig så tror jag faktiskt att vi knappt har setts på ett kvartal nu. Kan vara längre faktiskt.
Nothing will keep us apart
Det här är jag inte så säker på. Eller att vi alltid på ett eller annat sätt kommer ha anknytningar till varandra, det kommer vi, oavsett vad som händer i våra liv. Dock så kan det nog leda till att vi glider isär om inte min plan fungerar. Eller det kan hända att vi glider isär även om planen fungerar. Planen som sådan har inte bara en utgång då den är gjord enligt principen hope for the best but plan for failure. Misslyckandet i det här fallet är ju att vi inte blir tillsammans och då kommer vi ofrånkomligen att drifta isär med tanke på hur jag känner för henne och att jag för att hantera att vi inte blir ihop behöver distansera mig på det sätt jag redan gjort.
No more lies and fear
Strategin härnäst är nu att träffa henne och bara säga som det är. Rakt upp och ned. Berätta för henne att hon är en av de vackraste, roligaste, smartaste och underbaraste tjejer jag träffat. Hur jag bara älskar hur hon både är oerhört självständig och viljestark samtidigt som hon är fruktansvärt sårbar och osäker. Förklara för henne att jag inte blivit kär i henne för att jag varit ensam eller vilse, utan för att efter att jag verkligen lärt känna henne – vilket jag känner att jag har – så har jag insett att jag vill att hon skall vara en permanent del av mitt liv.
There’s no end to our story
Så, kommer detta göra att allt blir frid och fröjd mellan oss? Att hon blir en permanent del av mitt liv så länge någon av oss lever? Att hon blir mer än bara en vän och at vi blir ett par? Jag vet inte. Men tänker att jag behöver våga visa mig sårbar och berätta vad jag känner, för min egen skull. Jag vill henne ju bara det absolut bästa och det är inte min mening att försätta henne i någon konstig sits, även fast jag vet att jag nog kommer att göra det genom att säga vad jag känner. Men så får det bli.
I nästa inlägg så kommer jag beskriva hur det gick när jag berättade.
Tidigare:
Breaking the Silence – Verse 2
Breaking the Silence – Chorus 1
Breaking the Silence – Verse 1
Breaking the Silence – Fugue; ”2020”
Breaking the Silence – Prelude; ”Uppdaterad blogg (återigen)”