I det förra kapitlet så började jag äntligen beskriva den delikata situationen som jag snick-snackat om i tid och otid i denna bloggserie. Där skrev jag om att den bestod av tre olika delar, eller fyra egentligen, och gick sedan vidare med att beskriva den första delen, vilket är åldersskillnaden som råder mellan oss. Hur till vida det verkligen är en delikat situation eller inte är oklart men då det är en fixering i min hjärna att det skulle vara det så blir det ju det, eller hur? Oavsett vad ni tycker om det så beskrev jag hur jag tänkte hantera det i Projekt-inlägget som jag postade häromdagen. Inget världsomvälvande, eller egentligen så kom jag ju fram till att jag inte kunde göra så mycket annat än jag redan gjort, dvs visa på att vi passar ihop och att vi har en bra relation. Men nog om det då det nu har blivit dags att fortsätta till den andra delen i den delikata situationen, so here we go:

”You know I want you
It’s not a secret I try to hide”

Jag tror nog att det vid det här laget är relativt uppenbart för personen ifråga vad jag vill. Ni vet, hon som jag skrivit om åtskilliga gånger. I så väl förra Crossroads-inlägget som i inlägget före det från för snart ett år sedan, så skrev jag just att hon nog egentligen redan vet, speciellt eftersom kvinnor överlag är ljusår mycket bättre än vi män på att plocka upp sådana här saker utan att de behöver uttalas rakt ut. Det har nog inte ändrats avsevärt under den tid som förflutit. Visst, jag har inte sagt det rakt ut till henne men har nog visat med all tydlighet både i mitt språkbruk och med mitt kroppsspråk hur jag känner för henne. Därom råder det absolut inga oklarheter.

”I know you want me
So don’t keep sayin’ our hands are tied
You claim it’s not in the cards
And fate is pullin’ you miles away
And out of reach from me

Att jag tickar i alla checkboxar som triggar en persons undermedvetna om att den andre gillar en, det vet jag att jag gör. Jag kan se det på henne och jag kan se att hon innerst inne vet. Kvinnors intuition är som sagt var stark och även om mäns intuition, och då främst undertecknads, inte är lika välutvecklad så tror jag faktiskt att hon egentligen är intresserad av mig med. Faktiskt. Man kan liksom utläsa det på hennes agerande och på hennes önskan om att umgås och konstant vilja hålla kontakten och vilja veta vad jag gör. Hon säger det inte rakt ut hon heller och hon brukar uttrycka sig på ett annat sätt när hon pratar om oss, speciellt vid direkta påståenden om oss eller vid direkta frågor om vår relation. Men det tror jag helt enkelt beror på den tredje delen av den delikata situationen, vilket jag återkommer till i nästa inlägg. Det är nog mer den som spökar än vad hon verkligen känner. Tror jag i alla fall. Eller kanske hoppas. Vad vet jag? Brukar behöva påminna mig själv om att den delikata situationen faktiskt i de flesta avseenden är betydligt mer komplicerad för henne än den är för mig. Mycket mer. Vilket gör att jag tror hon medvetet undviker ämnet, ger det en annan epitet och/eller undviker att hamna i en situation som gör att vi tvingas hantera det ”delikata”. Lite som jag själv gör faktiskt. Om vi är fega båda två? Jo, det är nog så. Vilket nog främst beror på att ingen av oss nog vill förstöra det som vi har.

MEN, så har då denna andra delen av den delikata situationen dykt upp. En situationen som egentligen på intet vis är bekräftad men som definitivt är mer än bara en misstanke. Eller fel av mig. Det ÄR mer än en misstanke. Det är bara inte bekräftat av henne till just mig. Inte ens omnämnt faktiskt. I alla andra avseenden så vet jag att det är så det ligger till faktiskt. Vadå undrar ni nu? Jo, att hon har skaffat sig en pojkvän. Skaffat sig någon annan än undertecknad. Vilket ju är trist sett från mitt håll. Eller om vi skall vara helt ärlig så blir jag inte så lite ledsen när jag tänker på det faktiskt. Det var väl oundvikligt antar jag, men ändå. För även om jag vill henne allt gott och vill att det skall gå bra för henne på alla sätt och vis så är det ju också oundvikligt att jag känner mig ledsen för min egen skull. Något jag i vanliga fall inte brukar göra, men det känns annorlunda denna gång. Visst, jag hade kunnat lytt mitt eget råd från blogginlägget om att inte vänta, men jag tror ni kommer förstå mig mer gällande varför jag väntat när jag berättar om den tredje delen i den delikata situationen. Sedan så har timing aldrig varit min starka sida, så varför skulle den varit det nu? Faktum är att jag är nog lite av en person som behöver en ”trigger” för att agera, endera via en deadline som inte får missas eller att något händer som gör att jag inser att jag är på väg att missa tåget. Visst, i det här fallet kan man kanske säga att tåget redan lämnat perrongen, men tänker att det måste gå att hinna ikapp det om det är menat att jag skall komma med. Att det är menat att det skall ske. Hela situationen var en liten missräkning från min sida och faktum är att jag haft mina chanser att berätta hur jag känner men har stoppats av mina egna rädslor. Rädslor som nu faktiskt inte betyder ett skvatt då det jag varit rädd för mer eller mindre ändå har inträffat, det vill säga att vi glidit ifrån varandra och inte längre hänger med varandra som vi gjort. Så vad har jag att förlora egentligen? I kapitel 2 så använde jag ett citat som jag nog tycker passar in perfekt här också:

Glöm det här med tur, okej? Glöm allt gällande lojalitet, att vara snäll, att vara artig, OK? För det här är resten av ditt liv och och eventuellt någon annans. Så var bara ärlig”.

Sandra Bullock i Ödets Makt (Forces of Nature), 1999

Att tur inte har något med detta att göra är nog relativt klart, men sedan så kommer vi ju till det här med lojalitet, att vara snäll, att vara artig. Många brukar ju hävda att det finns någon slags ”Bro-code” och att man inte förstör för andra ”bröder”, men då jag inte känner personen ifråga alls och inte har den minsta lilla relation till honom så känner jag inte att det ens är i närheten av att gälla. ”Bro-coden” är väl mer gällande till de som faktiskt är ens vänner, de man kallar sina ”bröder”. Men sedan är det ju då hur man agerar gentemot henne och visst, här så är det kanske inte superschysst mot henne att berätta just nu vad jag känner, men min timing har som sagt aldrig varit bra. Dessutom vill jag inte vara en av de personer som ångrar på min dödsbädd att jag inte vågat uttrycka mina känslor mer eller för den delen inte vågat leva ett liv sant mot mig själv utan istället gjort det andra förväntat sig. Vill inte ligga där alla år in i framtiden och tänka att om jag bara sagt något. Ni vet, tänk om.

”Unexpressed emotions will never die. They are buried alive and will come forth later in uglier ways”

Sigmund Freud

Egentligen så ser jag väl det faktum att hon numera har en pojkvän mer som hennes problem än mitt. Vad hon väljer att göra efter att jag berättat är ju helt upp till henne. Jag berättar ju för att jag vill vara öppen med mina känslor gentemot henne och för att vara ärlig både mot henne och mot mig själv. Min intention är absolut inte att förstöra något för henne. Hon är ju den som jag bryr mig allra mest om och som jag bara önskar det allra, allra bästa. Det är ju intet för inte som hon faktiskt är kärleken i mitt liv, så varför skulle jag inte önska henne det absolut bästa?

But you’re here in my heart
So who can stop me if I decide
That you’re my destiny?”

Det är svårt att styra hur man känner och man kan inte heller rå för sina känslor. Förvisso kan man välja hur man agerar utifrån det man känner och faktum är att jag i omgångar har försökt att motarbeta mina egna känslor, det vet ni som har hängt med i allt från denna bloggserie till Writings on the Wall-inläggen till att jag gjort ett projekt av det hela. Jag har till och med distanserat mig från henne i omgångar bara för att jag inte velat agera på mina känslor och inte tänkt säga något till henne. Låta känslorna bero och kanske till och med ebba ut. Vilket ju inte fungerat. Alls. För som jag skrev för ett tag sedan så har hon något speciellt över sig. Hon är en av de vackraste, roligaste, smartaste och underbaraste tjejer jag träffat. Jag älskar hur hon både är oerhört självständig och viljestark samtidigt som hon är fruktansvärt sårbar och osäker. Det är fullkomligt berusande att ha henne nära och jag kan komma på mig själv med att sakna hennes doft efter att vi skiljts åt. Hon är så mycket mer än en enkel förälskelse, hon ÄR kärleken i mitt liv.

What if we rewrite the stars?
Say you were made to be mine
Nothing could keep us apart
You’d be the one I was meant to find
It’s up to you, and it’s up to me

Om det faktum att jag berättar för henne hur jag känner kommer att skriva om det som för tillfället är skrivet i stjärnorna, vet jag inte. Jag vet inte vad som kommer av detta, vet definitivt inte vad som kommer att hända och den här andra delen är helt klart ett lite större hinder än den första delen av den delikata situationen. Den är ju i sak svår för mig att hantera och jag får helt enkelt förlita mig på att hon känner för mig så som jag känner för henne. Ni vet, det som jag ansåg vara den fjärde risken som inte riktigt hörde till den delikata situationen. Där, nu har ni fått två av de tre delarna beskrivna för er och i nästa kapitel så skall jag berätta om den sista och definitivt allra mest delikata delen av dem alla. Den har alltid varit den STORA delikata situationen. Den med stort D och S. Men mer i kommande kapitel…

Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Chapter 28: Patience
Chapter 29: Love is a Battlefield
Chapter 30: Love Ain’t No Stranger (or WE’RE NOT Perfect Strangers)
Chapter 31: Wasted Years
Chapter 32: Waiting for Love
Chapter 33: Can’t Fight This Feeling
Chapter 34: Are You Ready for Love
Chapter 35: Something
Chapter 36: Rewrite the Stars
Epilogue: ???