För lite mindre än 2 år (!) sedan så påbörjade jag en bloggserie som jag kort och gott kallade ”Dreams” på ett sådant där lagom svengelskt klämkäckt sätt mest bara för att jag kunde, men sedan blev det inte mer. Allt utgick ifrån att forskning visar på att vi människor idag drömmer om enkla saker, sådant som är relativt lätta att uppnå. Så, det är väl inget fel i att man uppnår sina drömmar, eller? Nä, det är det väl i sak inte men om vi nu drömmer om för enkla grejer så lär vi ju inte sträva mot det där ouppnåeliga. Det där som gör att vi utvecklas. Min tanke med bloggserien var dock inte att debattera det för mycket utan var att utveckla det konceptet och beskriva vad jag drömmer om och hur till vida dessa drömmar är lätta att uppnå eller inte. Känner nu att det är dags att ta upp detta igen, men kanske inte som det först var tänkt. Istället blir det en liten tweak på det hela bara för att jag kan (återigen).
Att säga att jag nått någon slags existentiell kris är nog att överdriva å det grövsta men att säga att jag är helt tillfreds är nog inte hela sanningen heller. Faktiskt. Vilket jag väl om inte annat hintat om i mitt inlägg om Ikigai. Precis som jag skriver om där så upplevde jag en viss ångest inför att gå tillbaka till jobbet efter semestern, en inte alltför van känsla hos undertecknad. Faktum är att jag är så pass ovan vid att känna någon typ av ångest överhuvudtaget att jag faktiskt inte är riktigt säker på att det var det jag kände. Men jag tror det i alla fall. Vet inte vad jag skall beskriva det som annars? Oavsett så är det inte den enda känslan som infunnit sig på slutet. Lite sådär sakta krypande så har en annan ovan känsla infunnit sig. En känsla av att något saknas men som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag känner mig helt enkelt inte riktigt tillfreds med tillvaron men vet samtidigt inte riktigt vad jag skall göra för att fixa det. Det är som en pirrande känsla i kroppen som smugit sig in som jag inte blir av med. Irriterande nog!
Precis som jag skrev i inlägget Rollspel så trivs jag ju faktiskt rätt bra med vem jag är idag. Inte för att jag någonsin vantrivts. Det utan att vara allt för egenkär och självsäker eller utan att ryggdunka mig själv allt för mycket. Men kanske är det som jag beskrev i det inlägget en del av problemet? Ni vet den där delen med att jag tillhör de som förändrats, som vuxit upp och numera är en lite annan, mognare, person. Något som väl är oundvikligt men samtidigt så kanske jag helt enkelt tappat bort mig själv lite grann. För oftast så ser ju andra en i ett annat ljus än en själv och som min vän uttryckte det så är jag ju allvarligare numera. Håller inte på och flamsar runt med filmer och rollspelande och dylikt. Inte att jag är tråkigare, bara mer seriös. Vilket kanske leder oss till pudelns kärna. Någonstans mitt i allt så har jag vandrat lite vilse gällande mig själv. Tappat kontakten med mitt barndoms jag. För jag har ju aldrig varit den där superseriösa. Inte ens i närheten faktiskt. Men samtidigt så har jag alltid varit oerhört anpassningsbar till min omgivning och även om jag kan vara som kärringen mot strömmen och gå min egen väg så finns även den där ansvarskänslan och vikten av att göra rätt för sig. Vilket blir lite av en paradox.
Så vad har det med drömmar att göra? Inte mycket just nu, men jag kommer till sammanlänkningen strax. För ett par-tre veckor sedan så hade jag nämligen en dröm. En oerhört verklig dröm som jag vaknade upp ifrån och mindes klart och tydligt, vilket är ovanligt för att vara mig. Eller inte bara ovanligt utan faktiskt ganska unikt. Jag minns nämligen nästan aldrig vad jag drömmer om. Skulle faktiskt lika väl inte kunna drömma om nätterna, så sällan är det att jag minns dem. Därav min fascination. Så vad var det då för dröm? Jo, det var en sexdröm. En helt oblyg intensiv sexdröm. Kan nog inte riktigt minnas när jag drömde en sådan dröm sist. Än mindre en som jag minns när jag vaknade. Så vad var det mer som stod ut då, förutom att jag minns den? Inget mindre än att det var en sexdröm tillsammans med ett av mina exflickvänner och jag kan obehindrat säga att så där bra sex hade vi aldrig. Inte ens i närheten. Hade vi haft det så hade vi definitivt varit tillsammans fortfarande. Så bra var det! Hur som helst så gjorde det här mig nyfiken på vad det betyder. Sex med ett ex. Vill jag ha henne tillbaka? Är det en undermedveten åtrå som gett sig till känna? Behöver jag nu jaga efter henne? Sagt och gjort så tog jag Google till hjälp för att tyda drömmen och det är nu vi kommer till sammanlänkningen, eller kopplingen, till det jag skrev i stycket innan.
I stort sett samtliga drömtydningar gällande sex med ett ex pekar på att det inte betyder att man fortfarande är kär i personen. Det är inte ett tecken på att man skall återförenas eller att de för den delen är din själsfrände. Faktum är att tydligen så är sexdrömmar om ex den vanligaste sexdrömmen. Det påminner tydligen om en tid då vi kände oss levande och allt var nytt och i min situation så är det tydligen ett tecken på att man känner sig ensam. Ens undermedvetna letar med andra ord efter den där kittlande känslan av kärlek, passion, spänning, att vara åtrådd och att känna åtrå till någon annan. Så det är kanske det som den där pirrande känslan i kroppen är? Ensamhet och en önskan och längtan efter något mer. Kanske. Varför skulle jag annars ha denna dröm och dessutom för ovanlighetens skull minnas den när jag vaknar?
Kanske är det mitt undermedvetnas sätt att ge mig en rejäl spark där bak och se till att jag agerar på det jag skriver om i Crossroads– och Breaking the Silence-inläggen? I ärlighetens namn så har jag försatt mig själv i ett litet limbo gällande det hela för att jag nog inte riktigt vågar ge mig hän i rädsla för att det inte skall bli som jag vill. Som jag skrivit om tidigare så är det en ovanligt hög Tröskel som behöver klivas över för att det hela skall hända och det finns vissa, tror jag, saker utanför vad jag kan påverka som behöver komma till stånd för att det skall fungera. Samtidigt så vet jag ju att man inte skall skjuta upp saker. Inte vänta till senare. Vilket jag skrev om i våras i Vänta inte – det kanske inte finns något senare. Men ändå gör jag det. Väntar. Varför? Kanske är det dags att ta ett krafttag för att komma över tröskeln. Kanske försöker mitt undermedvetna se till att jag slutar vänta och gör som jag sagt; att våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv, och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier? Vilket jag sagt förut att jag skall göra, men då har jag ju inte fått dessa signalerna. Så, jag vet vem hon är, jag vet vad jag känner och jag vet vad jag vill. Kanske är det nu dags att lyssna till sig själv och jaga den där drömmen, hur ouppnåelig den än kan verka…
”Now here I go again
I see the crystal visions
I keep my visions to myself
It’s only me who wants to wrap around your dreams
And have you any dreams you’d like to sell?
Dreams of loneliness”
Tidigare inlägg:
Dreams – part 1