”I have this theory that a relationship is kind of like a rocket, and you are trying to get it into space, and all you need is enough fuel to get you out of the Earths atmosphere and then it will keep going, no matter what you throw at it, in the direction of that launch.”
”It’s all about the first explosion.”
”Less about; Do we have what it takes for our whole life? More about that… that initial trust.”
Citaten ovan, och för den delen även de andra citaten i resten av detta inlägg, kommer från Amazon Prime-serien Modern Love som bygger på New York Times-kolumnen med samma namn. Just dessa specifika citat kommer från del två i serien och bygger på kolumninlägget When Cupid is a Prying Journalist. Hela serien, som återigen visar på hur bra Prime verkligen är just nu, är en riktigt bra liten pärla som tilltalar mig även om det kanske inte riktigt är min vanliga cup of tea. Speciellt detta andra avsnitt var något som resonerade extra väl med undertecknad, vilket nog främst beror på de paralleller som finns till min egen situation som jag beskrivit i denna Crossroads-bloggserie. Så, med avsnittet och kolumnen som bakgrund tänkte jag beskriva vars, när och hur vi nu befinner oss när vi närmar oss slutet på dessa inlägg. Häng med in i kaklet, vet jag…
Hur till vida det handlade om någon första ”explosion”, vet jag inte riktigt. Jag vill minnas att när vi först träffades så var jag faktiskt inte så där superintresserad, även om jag inte direkt heller var ointresserad. Men därefter så tog det fart och hur tillvida vi kom oss ut från jordens atmosfär eller inte kan väl kanske debatteras men vill gärna tro att vi relativt omgående hade den där initiala tilliten till varandra. Att vi kunde prata om allt och inget plus att vi trivdes i varandras sällskap. Allt kändes väldigt snabbt väldigt bekvämt. Kanske lite för snabbt. Vi umgicks mest hela tiden och vi kom nära respektive familj relativt smärtfritt. Vi flyttade in tillsammans, vi gjorde resor tillsammans och allt var till stor del frid och fröjd. Men som så ofta så började det så sakteliga krackelera. Vi började drifta isär och vi började göra saker mer och mer separat, åtskilda, höll saker för oss själva och slutade att prata på det sätt vi gjort tidigare med varandra. Allt blev helt enkelt tvärtom mot hur det varit och vad vi gjort innan. Ingen av oss visade egentligen något större intresse av att försöka göra situationen bättre heller och även om ingen av oss var otrogen mot den andre, inte vad jag vet i alla fall (jag var det då inte åtminstone), så gled vi helt enkelt isär. Vi slutade prata, slutade hitta på saker tillsammans och vi blev mer och mer som främlingar, eller kanske kompisar, som bodde ilag. Ja, jag skrev ilag. Det är så vi säger hemma i Tåsjöbygden när man är tillsammans, om ni nu inte greppade det. Hur som helst så kom vi till slut till vägs ände och förhållandet splittrades. Det var över. Vi flyttade isär och delade upp alla våra saker. En, åtminstone initialt, väldigt fin tid hade nått sitt slut.
”I did what lots of people do when they are forced away from the thing they love; I threw myself in to work. Ironically, the very thing that got me through my romantic pain was; romance. Reading about it, watching it, researching it. I started seeing other people again. You know, its a slow recovery but I starting to have faith in people. The statistics aren’t really about contradicting the ill will I had towards the entire romantic community. People actually generally don’t fuck up. It gave me hope. And then about a month ago [I met her in the streets]. In that moment I realized I hadn’t really been fully alive for the past two years. I’ve met amazing people. Bright. Funny. Caring. But none of them was her. On that street, for one fleeting moment, I came alive again.”
Precis så blev tiden efter. Jag lät mig uppslukas av mitt jobb, vilket sakteligen gjorde att jag återhämtade mig från uppbrottet. Jag började så sakteligen få mitt självförtroende åter, för det hade definitivt fått sig en törn. Så som i citatet ovan så var det faktiskt så att jag läste på, såg och efterforskade en hel del om relationer och romanser och det i kombination med att jag kastade mig in i mitt jobb gjorde, ironiskt nog, att jag mötte fantastiska människor. Knasiga, roliga, skärpta och helt underbara människor. De gjorde att jag började lita på människor och relationer igen. Visade hur underbart det kan vara när man delar sin vardag, sina äventyr och sina personliga saker med någon annan. Fick liksom tillbaka minnet. Som om jag glömt allt det där. Men hur mycket jag än tyckte och tycker om dessa personer och oavsett hur mycket de gett mig och fått mig att utvecklas så var och är ingen av dem hon. Hon som jag nu äntligen erkänt (inte minst för mig själv) att jag är kär i. Hon med stort H.
”Trust me, you will never rest if you don’t at least give it a shoot. You can’t carry this you’re whole life. Believe me, not knowing will mess you up and potentially any other woman you might meet. And if she’s really moved on, then at least you can move on, and meet other people.”
Så, jag behöver få veta har jag insett. Behöver får klarhet i om hon verkligen har gått vidare. Att inte veta har faktiskt hållit mig tillbaka en aning i min nuvarande situation. Märker att ovissheten och samtidigt förhoppningen håller mig tillbaka i relationen med andra och att genom att jag inte lägger hela mitt fokus på det jag har framför mig gör att jag förstör för båda mig själv och för den andre. Jag måste med andra ord ge det hela ett försök till för att komma till sinnesro. Behöver veta för att kunna gå vidare och helhjärtat möta andra i framtiden om det inte blir som jag tänker. Inte blir hon och jag. Igen.
”Here is this kid, bringing thousand of people together and yet he is all alone. Carrying a torch that is so bright that it is burning him. Joshua doesn’t wanna wake up in 20 years time and regret his silence. This story reminds me of my own, of a love unlived and untested.”
Identifierar mig inte direkt med att jag sammanför flera tusen personer, vet faktiskt inte riktigt om jag ens sammanfört två stycken, och jag är väl egentligen inte heller helt ensam även om det kan kännas så ibland. Nä, någon sådan fackla bär jag nog inte på men jag vet att jag definitivt inte vill vakna upp om 20 år och ångra att jag inte sade något. Vill inte att det skall vara historia om oupplevd och oprövad kärlek. Vi lever bara en gång och det är här och nu. Tror jag använt detta citat av Leo Buscaglia, a.k.a. ”Dr. Love, tidigare här i bloggen men då jag tycker det passar temat och även är högst aktuellt för undertecknad igen så kör vi det en gång till. Menar denna bloggkategori kan ju inte heta Take a Chance för intet:
”To love is to risk not being loved in return. To hope is to risk pain. To try is to risk failure, but risk must be taken, because the greatest hazard in life is to risk nothing.”
Så var vi där igen. Att jag precis som i fallet med Robbie Williams redan använt David Bowie i denna bloggserie. Men precis som i fallet med Robbie, som förkom i samma blogginlägg, så är Bowie helt enkelt så underbart suveränt bra så han kan utan att skämmas användas två gånger. Vilket jag nu gör. Använder två gånger alltså. Inte skämmas. Så är det med det.
”It’s not really work
It’s just the power to charm
I’m still standing in the wind
But I never wave bye-bye
But I try, I try”
Tidigare och kommande kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid
Chapter 23: Modern Love
Epilogue: ???