MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: mars 2017 Sida 1 av 2

Projekt #5 – A Change of Heart

Life reveals itself in mysterious ways, tycker ni inte? Jag tycker då det oavsett hur till vida ni gör det eller inte i alla fall. För ett par veckor sedan så satt jag relativt sent på kvällen i bilen på väg hem till världsmetropolen från flyget och för att hålla mig alert i körningen så försökte jag hitta lite ny musik på Spotify. Eller ny och ny, jag blippade igenom en massa gamla rockklassiker där fokuset låg på att hitta gamla guldkorn som jag endera glömt eller missat från artister som jag i vanliga fall lyssnar på och plötsligt händer det, som Triss-reklamen så fint uttrycker det. Boom! Där var den. Låten som fick mig att omvärdera ett tidigare beslut bara sådär. Göra en helomvändning i en fråga som jag bestämt mig för tidigare. Vad det var för låt? Sorry, kan inte säga det i nuläget. Vad var det för fråga då? Well, kan inte riktigt säga det heller i klartext. Vad det var för beslut? Jo, det var beslutet som jag pratat om i den ännu oavslutade bloggserien Writings on the Wall som träget väntar på sitt sista inlägg. Jag har nu gjort värsta kovändningen gällande beslutet. Allt på grund av en enda låt som jag helt oväntat hittade och som jag borde hört tidigare. Låten är av och med en grupp som jag lyssnat relativt mycket på genom åren. Kanske inte de sista men tidigare i mitt liv i alla fall. De tillhör kanske inte superfavoriterna men de har definitivt gjort en rad låtar som jag gillar. Just den här låten härstammar från så långt tillbaka som -86 och jag MÅSTE ha hört den tidigare men om så är fallet så har jag helt förträngt det. Den slog dock an en sträng i mig som tänkte; Why the hell not? Varför skulle jag inte göra ett försök? Ge allt och satsa på det jag vill? Jag är ju inte den som backar undan för en utmaning. Har aldrig varit, så varför denna gång? Vad är några få små hinder som visserligen kan förstöra mycket om inte saker som skall övervinnas? Nä, livet är alldeles för kort för att inte satsa till 110% på detta, må det bära eller brista. Men precis som jag inte är den som backar från en utmaning är jag inte heller den som gräver ned mig om det skulle brista. Har så många andra förändringar som hänger på en skör tråd just nu för att låta en sådan petitess komma i vägen. Nä, här skall det nu satsas helhjärtat på detta. Inte överilat utan här gäller det att kratta manegen på rätt sätt om det skall bära hela vägen hem. Tiden är kommen och nu gäller det bara att hitta orden jag skall säga och ta henne med storm och överraskning. Allt från en enda gammal klassisk rock power ballad. Är inte livet oförutsägbart och helt underbart så säg? Och nä, ser det inte som ett ”projekt” i den meningen. Det här är ju kanske det viktigaste jag skall göra i mitt liv. I alla fall på ett personligt plan. Så den finns med på ”att-göra-listan”. Den som påminner mig om saker jag skall göra under året. Har ju trots allt valt att kalla mitt 2017, precis som den nuvarande bloggkategorin, för A Time for Action. Som Peter Jackson sa när han gjorde den första Lord of the Rings trilogin; And so, this is the time

Kommer ju inte att posta låten i fråga så vi tar en annan gammal goding som jag även hörde för ett par veckor sedan. Jag minns förvisso denna väl men det hade gått väldigt (väldigt) länge sedan jag lyssnat på den när den började spelas. Snacka om att den tog mig tillbaka i tiden och manade fram en hel rad gamla minnen. Förhoppningsvis så gör den det för dig med…

James Howlett

Förra veckan var jag och svågern, som det så fint heter, och såg den senaste tokhyllade installationen av filmatiseringarna av Wolverine, eller Järven som han hette i de svenska serietidningarna då jag började läsa om honom. Filmen som kort och gott är betitlad Logan (ja, jag undviker medvetet den totalt onödiga och helidiotiska svenska titeln; Logan – The Wolverine) är löst baserad på serietidningen Old Man Logan som jag dessvärre inte läst. Eller kanske turligt nog eftersom de tvingats göra en rad ändringar som jag nog ändå skulle stört mig på. Så, hur var den då? Mästerverk? Nja. Bra? Definitivt! Det var en riktigt bra film som jag personligen kanske tyckte var lite för långdragen. Gillar heller inte riktigt konceptet med en Wolverine som går att såra och inte är den där ursinniga dödsmaskinen som han brukar vara. I övrigt så var den riktigt, riktigt bra med en briljerande Jackman i sin bästa prestation som karaktären och en suveränt bra Patrick Stewart som Professor X.

Precis som för så många andra så gillar jag karaktären Wolverine väldigt mycket. Skulle jag behöva rangordna seriefigurer så kommer han definitivt på topp 10. Eller till och med på topp 5. Han är där uppe tillsammans med Punisher, Spider-Man, Batman och Conan. Eller han var det i alla fall. Har ju inte läst en serietidning på säkert 20 år. Bläddrat, visst. Läst, nej. Tycker även att Hugh Jackman varit perfekt i rollen. Enda lilla, lilla klagomålet är nog att han är lite, lite för lång mot serieförlagan. Annars så har han axlat rollen med bravur sedan 2000-talets början. Magnifikt skulle jag nog även vilja säga. Enda tråkiga är nog att Logan ryktas vara hans sista insats som Järven, men om jag skall vara ärlig så tror jag inte riktigt på det. Jag tror han kommer spela rollen igen. Kom ihåg vars du läste det först.

Hur står sig filmen då mot de andra Wolverine eller X-Men filmerna? Om vi tar Solo äventyren först så är den ju hästlängder bättre än besvikelsen X-Men Origins Wolverine men ungefär i samma klass som föregångaren The Wolverine. Jag gillar ju första X-Men filmen väldigt mycket och måste säga att den var i samma klass. Sedan så tillhör jag ju dem som INTE gillade X2: X-Men United så där hypermycket som alla andra verkar göra så den var definitivt bättre än den. Vad gäller skräpet X-Men – The Last Stand så är det inte ens värt att kommentera om den är bättre då den bara är det. Den håller jämn klass med X-Men First Class, där Wolverine bara har en liten kort cameo, och är nog snäppet sämre än den bästa av X-Men filmerna så här långt; Days of Future Past. Senaste filmen, X-Men Apocalypse, var väl sådär så den är ju definitivt bättre än den.

Sedan så har vi ju den udda fågeln. Ni vet den där ”lågbudgetfilmen” som blev en smash-hit ifjol. Den helt osannolika och precis lika bra filmen där Ryan Reynolds är precis sådär perfekt i huvudrollen som…ja, som Jackman är som Wolverine. Den jag pratar om är givetvis Deadpool. Har ni inte sett den så skynda, skynda. Den är en fundamentalt annorlunda film mot Logan och i grunden så är den nog bättre.

Så vad blir betyget för Logan då? Well, jag gillar som sagt Jackman och Stewart men även nykomlingen som spelar X-23 gillar jag. Jag gillade miljöerna, produktionsdesignen och själva premissen för historien. Gillade mindre Järvens åldrande, hans sätt att inte självläka på samma sätt som tidigare och jag tycker att berättandet hade mått bra av att korta filmen 15-20 minuter. På det stora hela rekommenderar jag att se den och ger den 3 cigarrer av 5 möjliga.

Namne

Hamnade i en diskussion med min far häromdagen om varför jag och min syster fick efternamnet Hop(p)stadius då han och min mor aldrig var gifta. Gängse är ju att när föräldrarna inte är gifta och det första barnet föds så får det automatiskt mammans efternamn om föräldrarna inte aktivt väljer, vilket mina föräldrar gjorde. Uppenbarligen. Att syrran sedan fick samma efternamn beror på att Skatteverket ger det andra gemensamma barnet samma efternamn som det föregående automatiskt. Så enkelt var det med det. Diskussionen fortsatte dock med att det känns ganska bra att ha det efternamn vi har istället för Sundberg som min mor heter. Varför? Jo, det är ju betydligt mer unikt. På SCB:s hemsida så kan man söka på hur många som heter ett visst för- eller efternamn. En kul funktion. Slår man på Sundberg så får man snabbt fram att det finns 9893 personer som har det som sitt efternamn. Det finns inga som har det som tilltalsnamn men det finns 2 kvinnor och 1 man som har det som förnamn. Vem döper sitt barn till Sundberg i förnamn?

Vi är 74061 män och 3 kvinnor som heter Magnus och 41640 som har det som tilltalsnamn. Knappast unikt. Kikar jag på mitt andra förnamn som är Ulf (ja, jag har MUH som initialer) så är det 63875 män och 4 kvinnor som har det som förnamn. Fortfarande inte så unikt. Skillnad är det med min fars tilltalsnamn. Det finns bara 20 personer som har Eimer som tilltalsnamn där en faktiskt är en kvinna(!). Totalt är de 87 stycken som lystrar till namnet samt 5 stycken som har det som efternamn. Kikar vi däremot på min farbrors namn, Elimar, så är det bara 5 stycken som har det som tilltalsnamn och totalt 36 som har det som förnamn. Här börjar vi snacka udda.

Så hur många är det då som heter Hop(p)stadius? Ja, här får vi dela lite på det hela då den ursprungliga stavningen är med två P medan många valt att ta bort ett P ur namnet alternativt som jag bara väljer att stava med ett P. Jag heter egentligen med två P:n hos alla myndigheter, på mitt körkort och i mitt pass. Men om vi börjar med Hopstadius med ett P så finns det 134 personer som har det som efternamn och inga som har det som förnamn. Hyfsat ovanligt får man säga. Tar vi sedan Hoppstadius med två P så är vi endast 97 personer som heter det. Hur coolt är inte det? Så totalt är vi inte mer än 231 stycken som lystrar till namnet Hop(p)stadius. En relativt liten skara får man säga. Nog för att det finns en del som gift sig och därigenom bytt namn, men det gäller ju både till och från, men jag tror inte vi skall ge oss in i någon blodsfejd a la maffian med någon annan familj då det är ganska snabbt gjort att desarmera vår tappra lilla skara. Hur än det är med det så gillar jag att vi inte är så många. De som känner mig vet att jag gillar att göra och äga saker som inte så många andra gör och har. Gillar att sticka ut på det sättet. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Det är instansat i mitt DNA. På gott och ont. I det här fallet tycker jag dock att det är något gott. Utan att veta med 100% säkerhet så är jag nog ganska övertygad om att jag är unik med mitt namn. Går tyvärr inte att söka på sitt hela namn på SCB:s hemsida men om jag söker på Magnus Ulf Hop(p)stadiusRatsit så kommer endast jag själv upp. Hur sjukt unikt är inte det!! Skoj, skoj!! 🙂

Här passar väl den gamla goda Destiny’s Child låten som handen i handsken, eller? Minns att när nedan video släpptes så var det första gången jag såg Beyonce och hur sjukt fin jag tyckte hon var där på slutet av 90-talet. Visst, hon är fin fortfarande men hon kanske inte hör till favoriterna längre…

Projekt #2, del 4

Igår var det dags för återbesök hos tandläkaren, eller tortyrkammaren som en god vän kallar det. Titanstiften såg kanon ut och det var dags att göra avtryck för proteserna, vilket var en mindre angenäm upplevelse. Där och då gjorde nog ”tortyrkammaren” skäl för smeknamnet. Men jag överlevde och kom ut med hedern i behåll och nu är det bara att invänta 7 april för insättning av de nya gaddarna. Återkommer med ett avslutande inlägg för detta projekt efter det.

Järnhanden

Marvels och Netflix fjärde seriesamarbete och tillika den sista pusselbiten innan de släpper lös alla fyra i sammandrabbningen The Defenders släpptes i fredags och jag har hittills tittat igenom 9 av de totalt 13 avsnitten av Iron Fist. Jag måste tillstå att jag gillar det jag sett. Gillar det helskarpt faktiskt. Skulle nog vilja sträcka mig så långt som att säga att jag nog tycker den är det näst bästa de släppt hittills. Gillar den definitivt mer än både Luke Cage och Jessica Jones, även om jag även tyckte att de var bra. Den rår inte riktigt på Daredevil som med sin andra säsong är något av det bästa jag sett i serieväg. Mest troligt beror nog det på, förutom att den är extremt välgjord, att den innehåller två personliga favoriter i form av ninjor och The Punisher som kommer få sin egen Netflix-serie senare i år. Men nu gällde det ju den senaste installationen som är lite annorlunda i tonen. Vi har lämnat det skitiga, fattiga New York för affärskvarteren och mångmiljardsföretaget Rand Enterprises som får tillbaka sin förlorade, och antagen döda, son efter 15 års frånvaro. Detta ställer så klart till en del komplikationer och det underlättas inte av The Hand, dvs ninjaklanen från Daredevil, är inblandande och att det är huvudrollspersonens öde att förgöra dem och skydda en helig stad i en annan dimension från dem. I den staden har han tränat i 15 år för att bli The Iron Fist, den ultimata krigaren och en kampsportsmästare av rang. Utan att ha sett de 4 sista avsnitten så kan jag definitivt rekommendera att se den, precis som de tidigare 3 serierna, och jag lovar att du inte kommer bli besviken.

3 nya favoriter

De flesta som känner mig vet att när det kommer till musik så är jag extrem enkelspårig. Gillar egentligen bara tre olika, eller fyra är det väl. Det är Meat Loaf, Michael Jackson och klassisk hårdrock. Ja, och filmmusik då som en fjärde. Filmmusik som i själva orkestermusiken, inte olika låtar av varierande artister som inkorporerats för att spelas på radion. Nä, utan det som brukar betecknas som ”the score”. Det här med klassisk hårdrock har dock för några år sedan börjat utökas. Till de gamla 70/80-tals banden, som förvisso fortfarande släpper skivor, så började det leta sig in nya influenser såsom fantastiska Avantasia och helt underbara Magnus Karlsson’s Free Fall. Både helt magiskt bra i sina bästa stunder. Dessa har på senare tid kompletterats med ett antal sprillans nya favoriter som på en daglig basis faktiskt spelas via Spotify. Jag pratar om band och artister som Halestorm, Ghost, Casablanca, We Came As Romans, Disturbed, Five Finger Death Punch, Bring Me the Horizon, Innerwish, Violet Janine, One Desire och Jack Russel’s Great White, men även nygamla såsom Coheed and Cambria, Mustasch, In Flames, Johnossi, Sixx A.M., Offspring och Linkin Park. Tänkte dock plocka ut tre stycken som jag tycker står ut från skaran ovan dock. Tre band som sticker ut genom att vara lite bättre. Lite vassare. Ha lite bättre låtar och som utmärker sig mer sångmässigt. Där musik, text och sångare passar som handen i handsken.

Vilka är då dessa tre?

Jo, de första är inga mindre än Skillet, som gjort bland annat den helt underbara Feel Invincible. Ni vet den som jag använde som inspiration till detta blogginlägg. Kan vara årets rocklåt. Ja, eller fjolårets blir det väl. Suverän! Men de har gjort så mycket mer och kommer använda en annan av deras låtar som inspiration till ett framtida inlägg. Här och nu så får ni njuta av denna lilla pärla;


Det andra bandet jag tänker framhålla är en riktig superfavorit som släppt den riviga Hail to the King (som väl handlar om mig? :-). De lystrar till namnet Avenged Sevenfold och har också följande, bland många, fenomenala låt bland sina alster;


Sist ut bland skaran, men absolut inte minst då de nog får anses vara det starkaste kortet av de tre, är Shinedown. Deras senaste skiva innehåller flera riktigt starka låtar och jag rekommenderar en genomlyssning å det starkaste. Den låt som sticker ut mest är dock denna underbart suveräna lilla pärla;

One of those days…

I dag har det varit en av DE där dagarna. Ni vet, en sådan dag då allt som man vill inte skall hända händer. Inga superviktiga världsomvälvande saker men tillräckligt för att störa vardagen en aning. Om vi börjar med morgonen så flöt väl allt på bra. Till en början. Taxin dök fin fint upp på hotellet och tog mig utan några vidare omsvep till flyget. Allt gick fint i säkerhetskontrollen, boardingen gick som smort men sedan så startade det hela. 20-25 minuters försening och med det väntetid ombord på planet innan avfärd. Sedan så gick väl flygturen fint, men när vi var på väg och taxa in till gaten vid ankomst så blev det väntetid igen. Snökaos på Arlanda. Well, definitionen på hur mycket snö det behöver komma för att klassas som kaos är nog lite annan än där jag är ifrån. Hur som helst så ankom vi till slut 40 minuter sena så det blev att i rask takt omgruppera till Göteborgs-flyget. Kom med på planet och återigen väntan innan planet kunde lyfta. Kom till slut fram med bibehållen försening; 40 minuter. Gick smidigt att ta flygbussen till kontoret och sedan så har väl allt flutit på som det skall på jobbet. En rad möten som avlöste varandra så vid 17-tiden bestämde jag mig för att leta mig till hotellet. Checkade in på rummet och bestämde där lite illkvickt att en bio skulle vara trevlig. Snabbsökte i SF:s app och fick syn på att Kong: Skull Island skulle börja vid 18:25 på Biopalatset. Snabbade mig därför ut på stan för att hinna käka något innan och den började och sökte mig sedan mot salongen. Väl där så skulle jag köpa en biljett i automaten men döm av min förvåning när Kong inte fanns att välja. Hade ju givetvis sett fel. Den har ju inte premiär förrän på fredag. Surt sa räven när jag nu var så taggad på den. Försökte då få en biljett till Logan men den var fullsatt. Så jag gjorde då det enda rätta och letade mig tillbaka till hotellet där jag upptäckte att jag lämnat nyckel inlåst på rummet. Till receptionen för att få en ny. Upp 6 våningar och testa. Fungerade inte! Ned till receptionen igen, omprogrammering, upp till 6 våningen och denna gång så fungerade det. Mycket bakslag idag, men som sagt; var väl en sådan dag… ingen bio så jag får väl hålla till godo med den senaste trailern;

Writings on the wall #14

Tänkte i några inlägg analysera och kåsera lite om min nuvarande situation och även våga mig på att spekulera om framtiden utifrån de val, förhoppningar och rädslor som finns. Allt detta kommer ske utifrån det senaste Bond-ledmotivet då jag på något sätt finner låten passande till min nuvarande livssituation. Det har nu blivit dags för det näst sista inlägget så håll till godo, för här kommer det:

”If I
risk it all, could
you break my fall?”

I det förra inlägget som behandlade denna textrad så skrev jag om att jag aldrig riktigt tagit någon världsomvälvande risk i mitt liv. Inte riskerat allt utan att bry mig om konsekvenserna. Men jag skulle vilja ändra det inlägget en aning. Inte med att jag inte någonsin riskerat allt utan det där med att bry sig om konsekvenserna. Faktum är att om man kör på och inte bryr sig eller inte tänker på konsekvenserna så riskerar man ju faktiskt inget alls. Då är det ju likgiltigt. Man bryr sig ju inte om hur vida det går bra eller inte för konsekvensen spelar ju ingen roll. Vilket ju inte är att riskera ”allt”. Nä, det är ju när man är väl medveten om konsekvenserna och ändå väljer att agera som man de facto riskerar allt. När man tänker att må det bära eller brista och kör på för fulla muggar och blottar sitt innersta med den absoluta vetskapen om att ifall det skulle misslyckas så har man bränt alla broar bakom sig och det inte finns någon återvändo till det man hade innan. Då riskerar man ”allt”. Det är den ultimata uppoffringen när det gäller att ta en risk. Visst kan man räkna på odds för det ena eller det andra utfallet men om man skall vara krass så är det ju trots allt 50/50 chans att det inträffar eller fallerar. Okej. Visst. Att se det som så enkelt är kanske naivt. Ifall men skulle jämföra oddsen för om jag skulle försöka bli tillsammans med Jennifer Love Hewitt, som jag aldrig i hela mitt liv träffat, och en av mina vänner så är nog oddsen betydligt betydlig högre, dvs mer osannolikt, för att jag skulle bli tillsammans med min drömtjej än en nära vän som jag känner väl. MEN, om man tänker i termer att endera blir vi tillsammans eller inte så pratar vi ju 50/50 på JA/NEJ. Är det inte trevligare att tänka i de termerna istället för andra odds? 50/50 känns ju som genomförbart trots allt…

Det här med att dämpa fallet är ju inte längre något som behövs då mitt beslut kvarstår gentemot personen jag skrivit om i denna bloggserie. Ett beslut som känns helrätt. Men det är ju inte utan att man ibland tänker tanken ”om ifall att”. Vad utfallet skulle blivit ifall man gått all in. Hon är ju ändå en av de absoluta få som jag skulle kunna tänka mig som mor till mina framtida barn, fall jag nu skulle vilja ha några, samtidigt som hon är en person som jag med lätthet skulle kunna spendera resten av mitt liv med. Fast hindren, komplexiteten och en del praktiska bekymmer gör mitt beslut till det rätta. Om jag kommer ångra mig när jag sitter på ålderdomshemmet och önskar att jag kört på? Säkert. Om mitt liv skulle blivit bättre ifall de 50% hade blivit åt det lyckade hållet. Obönhörligt. Men det är som sagt något för mig att ångra på äldre dagar. Man skall ju ha något att göra då med…

Nästa gång jag skriver i denna bloggserie så kommer det vara det sista inlägget om detta och jag utlovar en maffig avslutning på något som pågått alldeles på tok för länge. Men nu då detta är näst sista inlägget så har det väl blivit på tiden att vi kör originalet vad gäller låten, eller vad säger ni? Fast då jag redan postat hans video för låten här på bloggen då den släpptes så kör vi på en live version;

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén