Idag så somnade han in. Kompisen. Bildtisen. Han som på så många vis symboliserade en tid i mitt liv som jag nog alltid kommer värdera högt. Han som kunde förgylla en annars så trist dag och ibland även gå en totalt på nerverna. Han som kunde vara den gosigaste av de gosigaste när man hängde i TV-soffan och samtidigt vara den mest ignorante när man tog kvällspromenaden. Eller morgonpromenaden. Eller vilken promenad som helst faktiskt. 100% fokus på omgivningen istället. Totalt jaktfokus med svansen som en skorpion. Samtidigt så hängiven och mysig som en hund bara kan bli. Älskade skinka mer än annat och kunde (säkerligen) höra ljudet när en skinkförpackning öppnades på flera kilometers avstånd. Cesar var en annan favvo, precis som Frolic och Dentastix. Att få jaga katter och tokgräva på stranden hörde till fritidssysslorna och att få leka med hästarna eller springa bredvid när de tränade var nöjsamt i yngre dagar. 15 år fyllde han för ett par veckor sedan och på det stora hela så vill jag tro att han haft ett riktigt, riktigt bra liv där de senaste spenderats tillsammans med momma och moffa, där han blivit rejält bortskämd och väl omhändertagen.

Sov gott i den stora sömnen, kompis. Vi ses på andra sidan…

R.I.P. Bildt, 20 juni 2007 – 5 juni 2022

Som jag skrivit flera gånger här i bloggen, bl.a. här, här, här och här, så brukar jag förknippa Starships gamla dänga med honom, så ikväll snurrar jag We Built This City på repeat, dansar och mimar lite som vi brukade göra när vi var ensamma och streamade låten, och minns honom med stor värme och saknad över att jag inte kommer få hänga med honom mer i detta liv.