En Guilty Pleasure är ju, som ni med all säkerhet vet, något som man tycker om trots att man känner att det i allmänhet inte uppskattas av gemene man. Det är liksom något som man vet att man inte borde tycka om, men gör det ändå. Något, till exempel en film, ett tv-program, en artist eller en låt, som man skäms lite för att man gillar. Vilket är precis vad denna bloggserie skall fokusera på. Ja, eller vad just jag då skämsnjuter (heter det så på svenska?) av för saker. Tänkte att vi fokuserar på samma sex kategorier som jag använde i #Struck-inläggen; Film, TV-serie, Spel, Musik, Böcker och Serietidningar. Så vad säger ni? Vi kör va?

Först ut på banan är film och även om det kanske skulle te sig enkelt för undertecknad som nog konsumerat mer film än gemene man så är det verkligen inte så. Att välja en film som man själv gillar men som man samtidigt skäms lite för att man gillar är sannerligen inte lätt. Visst finns det filmer jag gillar som underpresterat, ungefär som Waterworld som jag skrev om i inlägget Outsider on Water, men då jag placerade den på femteplatsen över bästa Sci-Fi-filmerna och den faktiskt fått viss upprättelse på senare år, speciellt med den förlängda Ulysses Cut-versionen, så får vi nog konstatera att den är något annat än bara en guilty pleasure. Andra filmer som jag nämnt här i bloggen är Casper i inlägget The friendly outsider och She’s All That i inlägget She’s all outsider, men de anses nog för kommersiellt gångbara för att kvala in här.

Filmen jag tänker nämna här är istället en annan postapokalyptisk film med Kevin Costner i huvudrollen, som jag även skrev om i inlägget My Movie Life, nämligen den utskällda The Postman från 1997. Filmen har endast mediokra 8% på Rotten Tomatoes, vilket gör att den klassificeras som rutten, och den var nominerad till och vann för bland annat sämsta film vid Razzie Awards, motsvarigheten till Oscarsgalan som hedrar de värsta underpresterarna istället för de som presterar bäst. Men jag gillar Costners framtidsdystopi och tycker inte alls att den förtjänar all den negativ kritik som den fått utstå. Visst är den storvulen och visst är den kanske lite väl enkel i sitt berättande men den är samtidigt en film om överlevnad och hur en motvillig, och till en början självisk och ljugande förvisso, person växer, slutligen tar ansvar och står upp mot ondska och förtryck. Det finns några riktigt fina moment i filmen och både musiken och skådespelarensemblen är fenomenalt bra. Varför den ogillas av så många övergår mitt förstånd lite men det är väl det som då gör den till en Guilty Pleasure för mig. Det är en sådan där film som jag gillar som alla andra hatar och liiiite, lite så kanske jag skäms för det. Men det är ytterst lite då filmen faktiskt är fantastisk!

Kommande:
Guilty Pleasure – TV
Guilty Pleasure – Spel
Guilty Pleasure – Musik
Guilty Pleasure – Bok
Guilty Pleasure – Serietidning