MaiM's Blog

No Secrets, No Lies

Månad: februari 2018 Sida 1 av 3

You don’t need to know anything…

Sitter i hufvudstaden och jobbar kvällen till ära. Haft ett mindre roligt möte idag där jag behövt meddela en medarbetare att han inte längre kommer att vara en del av oss. Med oss så menar jag NV. Tycker väldigt bra om personen i fråga och känner mig en aning nere ikväll, känner jag. Det tar på känslomässigt. Speciellt då han haft en jobbig period privat en längre tid men även för att jag en gång i tiden var med och anställde honom och har sedan dess varit hans chef. Tråkigt är bara förnamnet även om jag vet att beslutet är rätt.

Har de senaste veckorna lite då och då kikat på en liten pärla till serie som jag missat tidigare. Eller kanske inte missat, mer ignorerat. Men är oerhört glad att jag tog mig för och såg ett avsnitt för jag gillar verkligen konceptet. Har i stort sett samtliga avsnitt som ligger uppe på Netflix och i serien, som heter Comedians in Cars Getting Coffee, så åker i varje avsnitt Jerry Seinfeld och hämtar upp en komiker i en gammal bil för att åka till ett kafé och dricka kaffe. Enormt simpelt upplägg men riktigt gemytligt genomfört där Jerry diskuterar vad det innebär att vara komiker med varje gäst. Briljant koncept där i stort varje avsnitt har något jag gillar men där favorit gästen hittills faktiskt är, hör och häpna, Sarah Jessica Parker. Väldigt trevligt avsnitt fast hon långt ifrån är någon personlig favorit. Men hon är rolig, sympatisk och timingen mellan Seinfeld och Sarah är bara för härlig. Like it alot!

Ett annat avsnitt som jag gillar är det med Trevor Noah, ni vet han som tog över The Daily Show efter Jon Stewart. Kul avsnitt där jag faktiskt fått titeln till detta inlägg ifrån. Seinfeld säger där något som fastnat hos mig:

”Man behöver inte veta någonting. Allt man behöver veta kan man lära sig på vägen, Även om man räknar fel och tar fel beslut så behövde man veta det.”

Ett tänkvärt citat tycker jag. Även ett betryggande citat. Ett citat som inspirerar en att våga även om man inte kan. Man lär sig ju på vägen. Är det inte det som det innebär att leva? Livet självt? Man kan ju långt ifrån kunna allt men man lär sig ju något nytt varje gång man prövar på att göra något som man inte gjort tidigare. När man gör fel och måste göra om så lär man sig ju på det med. Många brukar ju faktiskt påstå att det är just då man lär sig. När det blir fel. Är ju det som bygger erfarenhet i min ringa mening så jag sällar mig gärna till dem som stöder den teorin. Med tanke på hur ofta jag gjort fel och dragit lärdom av det så stämmer det definitivt. Kommer att ha med mig citatet framöver och tänka på det så fort jag tvekar inför något nytt. Använda det för att motivera mig att våga satsa. Få mig att leva upp till bloggkategorins namn; Live and Let Live!

Fyra

Är en väldigt surrealistisk känsla som jag har. Samtidigt som att det känns som om det var igår det hände så känns det även som om det är hur länge sedan som helst som det skedde. Men så är det ju inte. Ingendera av de två. Är ju inte mer än 4 månader sedan idag. Eller menar; är ju hela 4 månader sedan idag. Konstig känsla, helt klart. Men inte så konstig som att det överhuvudtaget hände. Fortfarande lika overkligt och ofattbart. Surrealistiskt helt enkelt…

And someday in the mist of time
When they asked me if I knew you
I’d smile and say you were a friend of mine

Crossroads – Chapter 7: Still Loving You

Förklarade ju lite löst i förra inlägget i denna serie att jag hade för avsikt att försöka följa 2 av de 5 vägarna som jag beskrivit simultant. Liksom lite sådär försöka ”dubbeldippa”, om ni nu kan ta det uttrycket utan att göra några sexuella anspelningar på det hela då det inte alls menas så, och slå in på den ena av vägarna rent fysiskt och samtidigt ”drömvandra” in även på den andra. Så hur har det då gått? Nja, det sparar jag till epilogen men för att citera Boromir (Sean Bean) i Sagan om Ringen; ”One does not simply walk in to Mordor”. Nu jämför jag ju kanske inte detta med just Tolkiens Orch-rike men det hela kräver ändå en hel del. En hel del. Det finns ju en anledning till att jag väljer två vägar att vandra samtidigt, vilket faktiskt inte är ett klassiskt fall av att äta kakan och ha den kvar, utan är mer för att det för tillfället är en dröm som jag vill försöka uppnå. Men, drömmar görs ju inte till verklighet av sig själv. Såg för ett tag sedan en mycket bra beskrivning på det:

A DREAM written down with a date becomes a goal.
A GOAL broken down into steps becomes a plan.
A PLAN backed by action becomes reality.

Precis så har jag lagt upp det hela, hur logiskt tråkigt det än må låta. Är ju ändå en ingenjör som ni kanske minns. Logik är ju mitt andra namn. Fast det är det ju inte. Inte egentligen. Jaja, ni fattar ju vad jag menar. Hur som helst så finns det en tidsram som har genererat en plan som i sin tur har genererat en rad actions. Om dessa actions skapar verklighet av drömmen återstår att se när linan löpts helt ut men det är på rull, som vi brukar säga här uppe i norr. Även om jag förklarat några gånger redan här i bloggen varför jag väljer att göra som jag gör så fick några repliker i filmen Phantom Thread, en av de Oscars-nominerade filmerna till Bästa Film (utlåtande om den kommer samlat i ett annat, sista, inlägg tillsammans med de kvarvarande två filmerna jag skall se inom kort), mig att påminnas om det hela. Repliker som passade in så fruktansvärt bra i min nuvarande situation och det är precis så här jag känner inför detta. Var precis så här ”uppvaknandet” för min del gick till och det är precis så här jag nu känner. Replikerna i fråga vill jag nu här dela med er så ni förstår vad jag menar och känner:

”I have things I want to do. I thought my days was unlimited. The mistakes I’ve made and made again, they can no longer be ignored. There are things nagging at me, things that now must be done. Things I simply can not do without you, to keep my sour heart from choking.”

Det är precis DÄRFÖR som jag gör som jag nu gör. Det tillsammans med det här att fokusera på mig själv och vad jag själv vill. Följa mitt hjärta och göra det jag drömt om. Förhoppningsvis så kommer mina drömmar att slå in. Bli verklighet. Jag vet hur jag känner, vad jag vill skall hända och jag kommer att ge mitt allt för att det skall hända med hon jag vill att det skall hända med. Lovar. För hon är ju min sol, min vind och mitt… ja, mitt regn. Älskar hennes charm, hennes humor, hennes skratt och hennes leende. Så är det bara, har jag kommit underfund med. Något som jag nog påstått varit annorlunda under en lång tid nu, vilket jag antydde i ett annat inlägg. Men det är bättre att komma fram till och erkänna att man lite tjurskalligt intalat sig själv fel saker och vägrat lyssna till vad man egentligen känner än att fortsätta leva i förnekelse. Bättre på alla sätt. Bättre alla dagar i veckan. Jag är glad att jag har modet att inför mig själv erkänna att jag inte varit riktigt sann i mina egna känslor. Att jag ljugit för mig själv. Men det är slut på det nu. Slut på att inte lyssna på hjärtat. Slut på att låta logiken och förnuftet styra. I alla fall när det gäller känslolivet. Där skall jag numera alltid lyssna till hjärtat och agera därefter. Lovar på heder och samvete. Scouts honor.

Blev inte sista inlägget i denna serie nu heller, så nu tänker jag inte lova att nästa skall bli det heller. Nä, det får bli så många kapitel som krävs innan jag är redo att skriva epilogen. Ni hänger väl med genom hela ”boken”?

Tidigare kapitel i denna bloggserie hittar ni här:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Epilogue: ???

Namn på Utomhus Fågel

Veckan har haft en våt filt av förkylning över sig vilket i kombination med en anings stress på jobbet att få klart en del saker gjort att sömnen inte riktigt velat infinna sig på nätterna. Det här med sömnproblemet börjar verkligen bli ett litet problem och jag bör nog verkligen ta tag i det. Men den dagen, den sorgen. Just nu har sömnlösheten gjort att jag kunna spendera timmarna med att se igenom ytterligare tre av de nominerade filmerna till en Oscar för Bästa Film så utan mer omständligt babbel så kommer här andra inlägget i denna serie om tre:

Call Me By Your Name
Nä, detta var/är VERKLIGEN inte min kopp av thé. Inte ens i närheten. Vilket pretentiöst jäkla skräp! Långtråkig, ointressant och bara allt för förutsägbar med sitt homotema och sin ungdomsförälskelse. Varför denna är sådan kritikerfavorit förstår jag inte. Den är inte snyggt filmad, den bryter inga nya barriärer inom film och den är inte speciellt spännande eller intressant. Helt oförståeligt för mig med andra ord. Visst, den har fint skådespeleri men inte i närheten så bra att det höjer filmen det minsta såsom skådespelarprestationerna i Three Billboards. Nä, skulle vilja säga att skådisinsatserna mer motverkar att den sänks totalt. Hur denna kunnat bli nominerad till bästa film är heeelt obegripligt i min värld. Helt. Obegripligt. Så var det med det..

Betyg: 1 av 5

Lady Bird
En bra film med fint skådespeleri om att växa upp och utforska vad man egentligen vill göra med sitt liv när gymnasiet tar slut och universitetet hägrar. Kom på mig själv med att gilla filmen utan att egentligen tycka att den var superbra. Den har ett sätt att engagera utan att man egentligen håller med hur någon av karaktärerna agerar. Dramaturgin är väl egentligen densamma som i många tonårsfilmer men här fokuseras mer på relationen till mamman och man har dramatiserat händelserna på skolan betydligt mer utan att använda sig av de vanliga klichéerna som brukar finnas i ungdomsfilmer. I grunden en bra film som är värd att se även om den inte är någon vinnare av Bästa Film i min bok.

Betyg: 3 av 5

Get Out

Det här är en film som jag läst relativt mycket om tidigare och som alltid hyllats för hur den mästerligt har kombinerat familjedrama, thriller-element och en del skräck. Förväntningarna har med andra ord varit rejält uppskruvade och när jag nu väl kom mig för att se den så blir betyget bra. Inte mästerlig, inte suverän, men inte heller dålig. Nä, jag gillade det jag såg även om filmen i sig inte var det mästerverk som kritikerbetygen har velat göra gällande. Filmen har en genuint obehaglig stämning och skådespeleriet är överlag väldigt trovärdigt och bra. Dock så lider den av ett litet problem vilket är att den är aningens förutsägbar. Den överraskade inte direkt. Inga tvära kast i historien utan den håller sig till det den påbörjar. Befriande på ett sätt men man skulle ändå velat ha någon liten tvist. Den bästa av de 3 filmerna i denna omgång och rekommenderas om du söker efter en film en kväll.

Betyg: 3 av 5


Ställningen just nu är:

1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri – Betyg 4
2. Darkest Hour – Betyg 3.5
3. Get Out – Betyg 3
4. Lady Bird – Betyg 3
5. Dunkirk – Betyg 2
6. Call Me By Your Name – Betyg 1
– The Shape of Water
– Phantom Thread
– The Post

Oväntat

Härom helgen när jag var i Svaningen och körde skoter så föll det sig så att jag och en gammal vän, en som jag inte umgåtts med på år och dag, blev sittandes och spela hårdrock halva natten sedan de andra gått och lagt sig. Innan våra telefoner ”oturligt” dog på grund av att strömmen tog slut sisådär framåt 4-5 på morgonen, till de andras stora (o)lycka, så hann vi med att avverka en hel del gamla godingar både i original tappning så väl som i cover versioner. En av låtarna som min vän spelade, eller kanske främst artisten som gjorde den, tog mig verkligen med överraskning. Måste säga att jag inte hade en susning om att han kunde sjunga så bra som han gör. Kul att bli överraskad på det sättet och det är verkligen roligt när någon man minst anar skall ha det visar sig ha dolda talanger som ställer mycket av ens fördomar på ända. Skall inte påstå att jag hade så där jättekoll på denna person innan härom helgen då jag endast sett brottsstycken av den TV-serie som han medverkar i men jag har sett delar av episoder där han varit i fokus och han har väl rent personlighetsmässigt lämnat en hel del i övrigt att önska av det lilla jag sett. Den jag pratar om är Todd Hoffman från Gold Rush och det han överraskade mig med var att han är så pass helgrym på att sjunga som han är. Kul, som sagt. Låten som min vän spelade med honom hittar ni nedan, vilken är en personlig favorit såväl i original som i en annan mycket bra cover, och i den kommer verkligen hans röst till rätta. Men, han har även gjort helt OK covers på Simon & Garfunkels (och Disturbeds) Sound of Silence och Stainds Everything Changes. Oväntat, som sagt, men gillar att bli tagen på säng på detta sättet och få omvärdera personer och saker…

3 Mörka Dynamos

Det har nu blivit den tiden på året igen. Oscarstider. Galan, som firar 90 års jubileum i år, går ju av stapeln den 4 mars och för någon månad sedan så kungjordes alla de nominerade i alla kategorier. Precis som i fjol så är planen att kika igenom alla de som tävlar om det mest prestigefyllda priset; Bästa Film och ge mitt utlåtande vad jag tycker om dem. Detta är tänkt att ske i 3 inlägg där 3 av filmerna presenteras i vardera inlägg allt eftersom jag sett på dem. Passande då det är 9 filmer totalt, eller hur? Hur som helst så skall det bli intressant att se om juryn tycker som jag, något de INTE gjorde ifjol. Min favorit var, och är, helt klart Hidden Figures från ifjol medan juryn istället tyckte Moonlight, en film som hamnade på plats delad 7/8-plats enligt mig. Well, är ju sällan det blir som man själv tycker. Frågan är då om vi tycker mer lika i år? Återstår att se. Tills vi vet så kör vi med inlägg numbero ono:

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Första filmen jag såg av de nominerade var den här kritikerfavoriten. Hade innan läst relativt mycket om hur fantastiskt bra både Frances McDormand (nominerade till bästa skådespelerska) och Woody Harrelson (nominerad för bästa manliga biroll) skulle vara i filmen, men i mina ögon så blev de båda överträffade av Sam Rockwells rollprestation (även han nominerad till bästa manliga biroll). Fenomenalt bra var han och han är definitivt min favorit i nuläget till priset. Filmen som sådan var även den riktigt bra. Den fängslade mig under hela speltiden och tiden liksom flög bara fram så vips så var den slut, vilket är ett gott betyg. Det är inte den bästa film jag sett, långt därifrån, men den var rolig, gripande och väldigt, väldigt välspelad och välregisserad. Jag rekommenderar den varmt!

Betyg: 4 av 5

Darkest Hour
Allt snack omkring filmen kretsar kring Gary Oldmans genomfenomenala tolkning (vilket gjort honom nominerad till bästa skådespelare) av Storbritanniens starke man under 2:a Världskriget; Winston Churchill. Prestationen var verkligen genomgenial och visar med otvetydig uppenbarelse på hur bra skådespelare Oldman verkligen är bara han får ge sig i kast med rätt material. Marvelous, som engelsmännen skulle sagt. Marvelous. Filmen som sådan var ett okej hantverk, varken mer eller mindre, som lyfter över medlet tack vare Oldmans prestation. Om inte för någon annan orsak så bör den ses för just detta. Oldman alltså. Filmen rekommenderas även i övrigt.

Betyg: 3.5 av 5

Dunkirk

Christopher Nolans hyllade 2:a Världskrigsfilm som skildrar Operation Dynamo, något som även finns med i handlingen i Darkest Hour, då civila båtar evakuerade 300 000+ soldater från Dunkirks stränder och därmed räddade dem från att bli tillintetgjorda av den tyska armén. Vad det är med denna film som fått alla att hylla den så mycket har jag väldigt svårt att förstå. VÄLDIGT! Visst, den är inte direkt usel men den är då långt ifrån något mästerverk. Kom på mig själv under flertalet gånger under speltiden med att titta hur långt det var kvar av den, vilket aldrig är något bra betyg. Nä, det här var inget för mig. Jag har faktiskt genuint lite svårt för Nolans filmer. Hans bäst är by far den superba Batman Begins men i övrigt så får hans filmer på sin höjd godkänt för egen del. Visst, Memento var unik och relativt bra men annars så är allt från de andra Batman-filmerna till Interstellar, Inception och The Prestige knappt godkända i min bok. Knappt! Detsamma med Dunkirk, inte direkt dålig men långt ifrån riktigt bra. Se den om du vill försöka fatta vad alla lovordar, annars så kan du hoppa den och sa andra, bättre, 2:a Världskrigsfilmer istället.

Betyg: 2 av 5

Ställningen just nu är med andra ord:

1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri – Betyg 4
2. Darkest Hour – Betyg 3.5
3. Dunkirk – Betyg 2
– The Shape of Water
– Phantom Thread
– The Post
– Lady Bird
– Get Out
– Call Me By Your Name

Did I Say That?

Brukar ni ibland få äta upp saker som ni sagt? Saker ni påstått? Om så, välkommen in i klubben. Har hänt mer än en gång för undertecknad. Faktiskt så många gånger att jag numera är ganska så van att saker och ting inte riktigt, när det kommer till kritan, är så som jag först uttryckt det. Just när jag säger eller skriver det så är det definitivt min bestämda mening men när saker och ting händer som går stick i stäv med det jag gett uttryck för och det visar sig att jag faktiskt agera annorlunda mot vad jag trodde, ja då är det bara att stå där med mössan snällt i hand och vara så där lagom skamsen. Nu är det ju sällan det gäller speciellt allvarliga saker egentligen och eftersom jag är jag så har jag ju allt som oftast relativt starka åsikter om saker och ting. Är bara så jag är som person. Med det sagt så är det inte alltid jag yttrar dem, nä har liksom skaffat mig den finessen genom åren att man inte behöver vädra allt. Anpassar mig relativt snyggt efter situationen numera, något som kanske kommer sig av de minor man trampat på genom åren. Det är dock inte för att jag inte har dem, åsikterna alltså, utan mest för att jag inte tycker det är värt besväret, tiden eller för den delen för att det kanske skulle såra någon som jag inte vill såra just där och då. Fast ibland så kan ju det här med ”att tala är silver, men att tiga är guld” göra att men faktiskt sårar någon genom att INTE säga något. Tricky det där. Kan bli fel ibland hur man än gör.

Så varför tar jag då upp detta? Jo, för att jag har den senaste tiden verkligen rannsakat mig själv. Rannsakat vad jag vill här i livet och rannsakat vad jag behöver göra för att jag skall få det som jag vill ha det. I livet alltså. Fast även i mindre skala. Allt behöver inte vara så stort som livet självt, nä ibland så är det ju de små sakerna som är de viktiga. Eller allt som oftast är det de små sakerna som betyder mest. Jag har ju genom en massa olika inlägg här i bloggen antytt lite här och där mina tankar kring detta. Det här med att följa hjärtat och göra det man vill. Som ett led i det så har jag rannsakat en massa saker jag både sagt till olika människor men också saker jag skrivit här i bloggen och mitt beteende i relation till vissa saker och vissa personer. Det här har definitivt gjort att jag tänkt om gällande en del saker, eller tänkt om och tänkt om, jag har nog egentligen kommit underfund med att saker och ting aldrig varit så som jag påstått. Har alltid varit, och är fortfarande, precis raka motsatsen skulle jag vilja säga. Ibland behöver man få sig en tankeställare och börja ifrågasätta vad det är man håller på med. Vad man egentligen gör och hur det rimmar med det man verkligen vill. Som ni vet så var ju den ”tankeställaren” när min äldsta vän och kusin gick bort. Skall inte säga att det skickade in mig i någon livskris men det fick mig definitivt att börja ifrågasätta vad jag höll på med. Kickstartade helt klart en förändring som jag försökt förmedla till er här i bloggen, om jag lyckats eller inte vet jag inte. Det jag vet är att jag nu insett att jag får lov att äta upp ett av mina påståenden. Inte för att jag tänker stå där med skämskepsen och inte våga göra något. Nä, tänker stå för det jag sagt, stå för att jag hade fel och nu agera enligt det jag vill. Är väl mest en del i att sluta ljuga för mig själv och faktiskt agera enligt mitt nyårslöfte; att följa mitt hjärta. Det här knyter an till Crossroads-inläggen, som jag först hade tänkt låta detta inlägg bli en del, ett kapitel, av men som jag ändå valde att hålla utanför. Det jag beskriver här kommer definitivt att vara en del av den game plan som Crossroads-inläggen har eller kommer att frambringa. Jag är skyldig mig själv, i sann ”följa mitt hjärta anda”, att agera och säga det mitt hjärta känner men vad som händer sedan är inte riktigt i mina händer, vilket väl inte är riktigt, riktigt sant det heller då det som är värt något, det man uppskattar, är värt att kämpa för. Eller hur det nu brukar heta. Som Winston Churchill uttryckte det; ”Success is not final, failure is not fatal. It is the courage to continue that counts”. Ett citat som jag tror kommer att komma väl till pass i detta fallet. Tänker även på Petter Stordalen som var övertygad att han träffat sin själsfrände när han träffade Gunhild men som det tog 2 år för innan han ens fick till en date med. Då endast om han slog henne i ett jogginglopp vilket är en fantastiskt inspirerande liten historia faktiskt. Sann, tillfrisserad eller bara påhittad spelar inte så stor roll, gillar den ändå. Hur som helst, vissa saker får man äta upp att man sagt och det påstående som jag åsyftar med det här inlägget, på ett lagom halvkryptiskt och halvmystiskt vis, är definitivt en av mina saker har det visat sig. Vem kunde tro det?

So I asked myself, ”Do I love you so much
That I’m willing to let you go?”
At the tip of my tongue the answer was ”yes”
But, at the bottom of my heart I’m wondering

Did I say that?
Did I say that?
Sometimes you know I over react
And what I say is not a matter of fact
I wish that I could take it all back
But I said that

Talang

Jag brukar aldrig, och då menar jag ALDRIG, se på något talangprogram på TV. Ni vet, sådana program som typ Idol, X-Factor, Voice eller allt vad de nu heter, plus då, ja…Talang. Men för några veckor sedan så råkade jag vara hos min syster när just Talang gick av stapeln. Eller ett avsnitt av Talang då och även om jag inte direkt satt och tittade på hela programmet så råkade det falla sig så lyckligt att jag såg just precis ett segment. Ett uppträdande. Jag visste att hon skulle vara med och det hade tisslats och tasslats om att hon skulle vara väldigt duktig. V-Ä-L-D-I-G-T duktig! Så här med facit i hand så var nog det en underdrift, för shit pommes frites vad hon var enastående bra!

Vad yrar jag nu på om? Jo, dottern till en av mina gamla kollegor i Göteborg var med på Talang och gjorde där en helt makalös tolkning av Michael Jacksons gamla dänga Billie Jean. Jag brukar inte tycka om när andra ger sig på MJ:s låter då det sällan och aldrig blir ens i närheten av lika bra som originalet. Skulle nog vilja säga att han är en av de absolut svåraste artisterna att göra cover på. Om inte DEN svåraste. Men Annas dotter lyckades med bravur. För att säga det minsta. Anna hade under en tid postat på FB att dottern skulle vara med och sjunga och hon hade även skrivit om hur duktig hon var, vilket jag tolkat som en moders sedvanliga stolhet över sitt barn. No more, no less. Men andra som jag känner i GBG hade även de hintat om att dottern, trots sin ringa ålder, skulle ha en helt exceptionell röst. En säregen sångröst som hon visste hur hon skulle utnyttja och snacka om att hon prickade helt rätt i sitt uppträdande. Men nog rabblat om det av mig, ta och kika på uppträdandet nedan istället där även min gamla kollega figurerar…

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén